lilla london liv !

HEJDÃ…!

Eftersom forme.se ballat ur totalt, (och vad händer med mina ÄÄÖ?!) så hittar ni mig numera på www.nouw.com/allaminaliv.

Vi ses där!

åttonde februari.

Hej alla torrbollar!

Årets överlägset sämsta hy-månad är nu. Håller ni med mig? Bitig kyla och torr luft = döden för sådana som oss, och med sådana som oss menar jag vi torra, oljiga, hormonella jävlar. Sminket rinner av pannan men samlar sig runt näsan, och däremellan vet jag fan inte vad som pågår riktigt.

Men, gråt icke! För här kommer jag med räddningen (lätt hybris) till alla ni, som precis som jag skrubbar frenetiskt morgon och kväll på ett svidande, stramande ansikte för att bli av med död hy och torra partier. För att sedan dränka oss i någon kräm för EXTRA DRY SKIN som mest hamnar på kudden.

Svaret på våra böner heter Gel to peel, som är - precis vad namnet avslöjar - en peeling i gelform. Den innehåller inga läskiga plastkulor som river och skär. Det är bara gel. Denna magi på flaska är från Drops of youth-serien av TBS.

Det tar cirka 20 sekunder från det att du börjat massera en klick gel i fejjan, till det att du både SER och KÄNNER den döda huden glida av och bilda små klumpar på ansiktet: som du sedan bara sköljer av med ljummet vatten. Det gör mig nästan upphetsad, och danne blir det garanterat när han känner min TVÄRMJUKA hud som hållt sig gömd sedan sommaren.

PS. Just nu har TBS en köp 3 betala för 2-kampanj så jag passade på att köpa en sleeping mask och någon vitaminproppad dagkräm. För du måste ju återfukta efter peelingen, annars är du på ruta ett ige efter några timmar. Torr och ledsen. Men så galna är vi väl inte så vi inte fattar det?

femte februari.

Hej bästis! Det här är till dig.

År 2015 fann vi varandra. Kanske var det ett år som vi båda behövde någon som mest. Jag var gravid, och du försökte bli. Minns du när du äntligen plussade? Jag var så jävla glad för er skull. Och när Markus sa att ni hade åkt in på förlossningen, kunde jag inte sova.

Vi var två stycken 20-nånting som vuxit upp i samma lilla stad, som vetat om varandras existens sedan lunarstorm och liksom följt varandra på avstånd utan att en hälsa. Tills för tre år sedan.

Det är precis som om livet sparade dig som en överraskning till senare, en vän för livet. Plötsligt gick jag från ensam till inte så ensam alls, när du fanns där att dela allt med. Sömnlösa nätter, sambobråk, fulgråt i bilen på Öland och vinkvällar.

Men att vi båda har barn i /typ/ samma åldrar utgör bara en liten del av varför vi går ihop så bra. Det är så mycket mer. Du fyller ett tomrum i mitt hjärta som nog alltid funnits där. En okomplicerad person, som aldrig tar mer än vad den ger.

Vi fortsätter följa varandra genom stora händelser i livet, och jag kommer stå vid din sida alla gånger! You've got a friend in me.

tredje februari.

Sitter med sömndruckna ögon på espresso house, och tittar ut mot storgatan som inte riktigt vaknat än. Butikerna öppnar om en timme. Det är bara jag och en till här. Förmodligen någon som också jobbar i butik, och precis som jag stod och hängde på låset vid klockan nio. Dags att vakna! Jag beställer en sconesfrukost med cream cheese och en stor svart kaffe. Det har blivit en thing - den där frukosten, lugnet innan stormen och ett avsnitt av Alex och Sigges poddis innan jobb.

Ni vet ju hur fånig man ser ut när man lyssnar på något kul, fantastiskt kul, och man liksom kväver skrattet så det istället låter som om man fnyser högt? Och folk runtomkring tittar lite snett och tänker att man är konstig. Men det är ju dem som är konstiga. Som inte lyssnar på Alex och Sigge och skrattar med mig.

Nu ska jag fortsätta min morgonritual. Ikväll firar vi min fantastiska pappa som har fyllt 55 i veckan. Haj!

tjugofemte januari.

Kära dotter.

Du är två och ett halvt år i skrivande stund, och än kanske du inte riktigt förstår. Din värld kretsar ju mest kring att försöka få glass till frukost och göra precis tvärtemot vad mamma och pappa säger. Men jag skriver det här för att du, om några år, ska veta att du växer upp i en annan värld än den jag, din moster och mormor föddes in i.

År 2017 startades en lavin. En lavin av ilska, sorg och något oerhört stort. Det är obegripligt nu, men du kommer att förstå sen, kära dotter. Hur detta enorma, som vi får vara en del av, kommer påverka ditt liv. För du föddes ju som flicka, kära dotter, och oavsett vem du senare i livet bestämmer dig för att vara: så finns det fortfarande någon som kommer försöka omvandla ditt kön till din största svaghet. Tysta dessa röster, innan dem hinner tysta dig.

Men jag hoppas, kära dotter, att du enbart kommer märka av små fragment av världen som den är formad nu, när du växer upp. Att det finns mer regler än undantag. För jag vet, det kommer ta tid innan vi är där. Vid mållinjen. Men vi kvinnor, unga som gamla, år 2018: börjar nu trampa upp stigen som ska leda dig och andra dit, kära dotter.

fjortonde september.

Heyooo!

Här sitter jag, inte i en lägenhet och inte i Göteborg. Utan i VÅRT hus i Småland!!! Yes. Efter fem år i städernas stad, är jag (vi) tillbaka på hemmaplan. 1825 intensiva och händelserika dagar av jag-ångrar-ingenting. 3/4 av dessa upplevde jag tillsammans med min Daniel. Två och 1/2 lägenhet och en fantastisk dotter hann vi med, utöver ett galet första år som mest handlade om att hitta hem från fester i tveksamma stadsdelar och försöka betala hyran med tre timjobb. It's been a hell of a ride!

För två veckor sedan kramade jag mina allra käraste Telianer hejdå, och rullade neråt i landet med ett sjuhelvetes flyttlass. Att säga att jag "lämnar", känns som helt fel ordval. Lämna känns så slutgiligt. Man lämnar en pojkvän, och pratar aldrig igen. Man lämnar ett jobb, och börjar på ett nytt. Men man lämnar liksom aldrig Göteborg. Jag kommer ju fortfarande åka dit kontinuerligt för att hälsa på svärföräldrar och vänner, eller bara för att dricka färsk öl på Lilla Prag. Så jag är faktiskt inte ledsen alls.

Varför valde vi att flytta? Tänker kanske någon. Anledningarna är simpla. 1. Priset. Jag behöver knappast säga det, men huspriserna i göteborg med omnejd är heeelt orimliga. Om man inte vill bo i en fiskebod i behov av renovering dvs. 2. Familjen. Jag har haft en sådan grov hemlängtan från och till. Min hälsa har inte varit på topp, vilket har resulterat i många läkarbesök. Det har varit jobbigt. När allt man vill är gråta ut all ångest i en trygg famn, men man är 30 mil ifrån. Daniel har varit en ovärderlig klippa, men mamma och pappa är verkligen bäst när det blir för mycket. Både för avlastning och tröst. När jag även fick veta att jag skulle bli moster, blev valet ännu enklare. 

Men mest impad är jag över att Daniel aldrig ens tvekat en sekund över beslutet, att vi ville det här lika mycket tillsammans. Det är inte alla som skulle lämna sin egen comfortzone, för att börja om på en helt ny plats. Det är kärlek i dess renaste form!

Imorgon börjar jag på mitt nya jobb, så idag ska jag njuta deluxe av min sista mellan-jobb-ledighet och hälsa på min syster. Heido! 

fjärde juli.

Fruktansvärt längesen jag ramlade in här. Fruktansväärt. Jag lämnade bloggis i kyliga februrari, och kom tillbaka i soliga juli. Lagom till semestern och allt vad det innebär. Våren kändes som en enda lång startsträcka, där man väntar på att något ska hända. Nu händer det! Och jag längtar så efter allt som sommaren har att erbjuda, och tacksam över allt som den redan gett. Speciellt tacksam över den lilla knodd som bakas för fullt i min systers mage, och över mina föräldrar som förnyade sina löften i helgen. Alt er love!

Men mest av allt är jag pirrig, nervös, lycklig och förväntansfull inför det som väntar. Jag kan inte riktigt droppa bomben än, men snart så!!! Stay tuned!

tjugofemte februari.

Sköna lördag! Efter lite sovmorgon, en riktig gooofrukost med amerikanska pannkakor och alla tänkbara tillbehör: så sover nu barnet middag medan Danne for iväg på äventyr. Då passade jag på att slänga mig i soffan med en påse chips och slötitta på en serie. Klockan är ett och jag har fortfarande inte kommit ur mjukiskläderna, men när A har vaknat blir det att gå ut en sväng och leka iallafall.

Gårkvällen var underbar! Skratt, öl och bra sällskap. Precis vad jag behövde. Tog sedan taxin hemåt i lagom tid, bäddade luftmadrassen i vardagsrummet till två trötta päron och somnade till några avsnitt farmen. Mysigt!

Planen för helgen blir att köpa hem nytt matbord + stolar till köket, och bara ta det launa. De kommande två helgerna blir det nämligen full rulle (fira Sixtens ettårsdag hemma i Småland & prag!!!), så jag laddar upp mentalt med att bara göra ingenting.

Hej så länge!

tjugotredje februari.

Huaaa, har typ aldrig önskat mensens ankomst såhär mycket i hela mitt liv. Nej, jag tror inte att jag är gravid - däremot har jag varit på HEMSKT humör senaste dagarna (speciellt på morgonen) och HEMSKT godissugen (gissa vem som kan sluka en påse ACO-kolor på rekordtid?). Bölat för att en viss tröja är borta, för att kaffet blivit kallt, för att mascaran kom på ögonlocket och för att mina tuttar krympt till obefintlighet. Ni hör ju. Mensen, where you at???

Som ett cherry on top på denna skitvecka fick jag även dåliga besked hos farbror doktor idag. Min crohns-medicin har inte gjort sitt, och det är fortfarande något värde i kroppen som inte är helt bra: som kan betyda att en del av tarmen fortfarande är kass. Detta innebär alltså ytterligare en äckel-koloskopi med äckel-fastande och förtäring av äckel-laxermedlet, röntgen och förmodligen en helt ny medicin. Jag som precis fått rutin på att ta tabletterna varje dag - ska jag ta sprutor nu med?

Så jag gjorde det som varje vettig människa skulle gjort i det här läget. Ringde mamma och pappa, åkte hem, bölade lite till, beställde tröst-mat via sambon och försvann under täcket en stund.

MEN! Imorgon ska jag dra på mig min nya röda klänning och skinnpaj trots att det egentligen är för kallt, dricka öl och istället skratta bort alla bekymmer på kvällens AW. Jag behöver det!

femtonde vabbruari.

Det är vabbbbbbbruari folket! Något jag inte fattat hypen om, tills jag själv fick barn. Vadå, varför skulle februari värre än någon annan månad? Men efter två omgångar höstblåsor, som sedan blev svinkoppor och nu eventuell kräksjuka (lite oklart om det bara är hennes hosta som är boven, eftersom det blivit värre senaste dygnet, meeen man blir ju portad från föris oavsett) och typ 3 ynka heldagar på förskolan hittills, trots att halva månaden gått: så är jag övertygad. Vabbruari är fan en grej på riktigt. Men nog om det, det blir ju mars någon gång. Och vet ni vad? Då drar jag och Danne till Prag över en helg!!! Längtar sååå.

 

trettonde januari.

Ännu en arbetsvecka har gått, och jag har återigen klippt håret kort. Jag har märkt att jag har ett speciellt sätt att hantera livskriser på. Så fort jag går igenom någonting jobbigt, så får håret alltid lida. Det blir som någon slags terapi och nystart, genom att förändra sättet jag ser ut. Mörkt hår, ljust hår, någon crazy färg, löshår, kortklippt. Lite som ett nytt jag, även om det bara är det lilla. Det kanske låter jätteknäppt, men jag kan liksom förknippa frisyrer, klädesplagg och musik till en viss händelse/period, och för att ta mig ur den så måste jag ha en visuell förändring. Inte bara förändra sättet jag tänker på, utan även vad jag möter i spegeln. Finns det fler än jag?!

Hur som. Tre korta minuter kvar tills jag tar spårvagnen hem till min familj och går all in helg. Imorgon ska det byggas säng! Hade!

elfte januari.

Hej från en högst levande Moa! Det trodde ni inte va? Jag ska inte gå runt som en levande kliché (som Noora i Skam skulle sagt, japp, im also hooked!) och säga att "livet kom emellan" och tretusen andra bortförklaringar. Jag tror ni förstår att jag har haft massor av annat för mig ändå. Meen, en liten snabbuppdatering kanske vore på sin plats? En liten fastforward på vad som hänt sen i oktober liksom. Då kör vi! *Tar ett djupt andetag*. Jag haaar...

Fyllt 23, haft en barnfri night out med bästa vännerna i Växjö, sett Håkan Hellström på Scandinavium, firat Alexandras Theo som fyllt 1, hängt i Teneriffa med daniels familj, gått in i väggen, firat en mysig jul hemma i Småland, varit dundersjuk i tre veckor straight, kämpat med vikten, fixat iordning både A's rum och vardagsrummet, börjat arbeta heltid oooch planerat tre kommande födelsedagspresenter (mamma, pappa och danne!) som givetvis fyller år alla typ samtidigt. Total härdsmälta i hjärnan just nu, men när denna månaden är över tänker jag köra stenhårt på mitt nyårslöfte: inte - ta - på - mig - så - förbannat - mycket, för tillslut står jag där med hundra bollar i luften på en gång och så blir det bara soppa. Av mig iallafall. Så många gånger som jag förvandlats till en ynklig fläck på badrumsgolvet senaste månaderna, av total utmattning.

Men! Nu vänder vi det här. Moa 2.0 in the making - lite starkare, lite bättre, lite mindre gråtfärdig osv. Ska inviga det nya året med att planera in roliga, spontana, kravlösa grejer. Sånt man får energi av, snarare än sånt som tar. Och bara må.

tolfte oktober.

Hola! Idag är BÄSTA DAGEN, som Penny Schulman skulle sagt. Fast inte riktigt. För nu är det söndag, och egentligen skulle jag skrivit det här inlägget igår. Livet har kommit emellan cirka hundra gånger den här veckan, jag har verkligen inte haft tid eller lust egentligen till att sätta mig ner och blogga. Jag och Danne har dessutom följt en serie slaviskt senaste dagarna (skam heter den!), så såfort vi har fått en stund över har vi krupit ner i sängen med paddan. Annars har vi ätit middag med hans föräldrar och planerat inför teneriffa i december. Och firat vår dag. Eller firat och firat. Daniel kom hem med rosor och jag med mina tusen andra tankar i skallen hade knappt reflekterat över vilken dag det var. Vi brukar egentligen inte uppmärksamma dem så värst, på sin höjd något fint sms här och där under dagen. Brukar ni göra något speciellt?

Och när vi ändå är inne på ämnet förhållande: jag har ju skrivit ett par ärliga inlägg här i mina dagar. Om frustration i vardagssituationer, om problem vi stött på som nyblivna föräldrar, om våra bra och dåliga stunder. Kanske har ni, genom bloggen, då fått en bild av hur Danne är. Men hur är det egentligen att leva och vara partner med mig? Själv skulle jag beskriva mig som oförutsägbar, rolig, romantisk, närhetssökande, tjatig, mysig, bestämd, jävligt jobbig, alldeles underbar och säkert helt omöjlig at times. Jag kan från ingenstans få för mig att skriva ett kärleksbrev, råhångla i förbifarten i hallen och sen kan jag också vara sur en hel kväll över att tvätten inte blivit upphängd eller tycka det var sjukt onödigt att han tog bilen till Willys för att handla när vi bor 5 minuter gångväg från ett ICA. Men med tanke på att vi snart (nästa månad!!!) firar tre år tillsammans så vill jag tro att jag är helt OK att vistas runt (danne hävdar nog dock annat när jag exempelvis beter mig som 10 år när det kommer till att välja mat för dagen, köttfärslimpa bläh). Men som sagt. Helt OK.




nionde oktober.

Pjuhhh. Hemma igen efter att jag lite spontant bestämde mig för att ta tåget ensam med A hem till växjö't. En våg av rejäl familje-abstinens sköljde över mig i torsdags, så några minuter senare var biljetterna bokade. Bortsett från att det var en utmaning att åka själv med en vilding, så var denna helgen precis vad jag behövde. Tid med familjen och en kväll på stan med viki: vinnarkombo! Nu ligger jag heeelt utslagen i sängen och bara känner hur kroppen börjar ge upp, men innan jag somnar tänkte jag svara på en av frågorna: där jag ska berätta om baksidan av min graviditet.

Ni som har följt min graviditet vet att jag fick en så fruktansvärd migrän, både i början och precis i slutet. Det var flera attacker i veckan, och jag fick sjukskriva mig eftersom jag inte fungerade alls: jag kunde liksom gå upp för dagen, och tio minuter senare kom migränen. Jobbigt! Men något som jag inte delade med mig till er, var att hormonerna gjorde mig helt galen. De utlöste min panikångest något så fruktansvärt att jag bröt ihop över allt. Jag kunde skrika, låsa in mig i badrummet och ligga på golvet och skaka. Över de allra minsta grejerna. Hur Daniel orkade med mig är fortfarande för mig okänt. Jag var ett vrak. Och inte sådär som man ändå tänker att en gravid kvinna kan vara, på ett helt okej vis liksom. Jag var verkligen fullständigt överjävlig, och jag kunde inte hantera mina känslor överhuvudtaget. Jag grät oftast flera gånger om dagen, och kände för att slå i väggen av ren frustration. Vilket jag också gjorde ibland. Tillslut gick jag till vårdcentralen, för det var inte hållbart att må sådär. Jag visste ju att det inte bara var "vanliga hormoner", med tanke på min panikångest. Det var mycket mer än så. Vet ni vad jag fick för svar? "Fokusera på barnet i magen istället, jag tror du löser detta bäst själv utan vår hjälp". Jahapp. Det krävs mycket av en person att erkänna att den har tappat kontrollen, SPECIELLT när man vill visa sig så stark som möjligt när man står där och ska bli mamma. Det blev inte bättre, men min stora tröst var att det faktiskt fanns ett slutdatum på eländet. 9 månader. Och så fort Alice var ute och jag slutade amma, så var jag mitt vanliga, glada jag igen.

sjätte oktober.

"Jävla tvättmaskins-jävel", tänkte jag idag när jag precis fått ett stycke ledset barn att sova middag: och helvetet bestämde sig för att köra sina sista aggressiva tvättvarv precis just då. Ni vet när den snurrar för kung och fosterland och låter som ett kärnkraftverk i hela kosmos. Barnet vaknade.

"Jävla gräsklippar-jävel", tänkte jag sedan när ungen somnat om på nytt och NÅGON som alltid verkar klippa gräset EXAKT samma tid varje dag PRECIS utanför vårt fönster när det INTE är tajming för det. Barnet vaknade igen. Men så kröp vi ner i vår stora säng istället, och sov som kungar i tre (!!!) timmar. Det har aldrig hänt, inte sen hon var stor som två mjölkpaket ungefär iallafall. Det var fint.

Och då kan också jag passa på att berätta om mitt finaste minne, som är en av frågorna jag tänkte svara på.

Jag skulle ju kunna vara klyschig och säga när Alice kom till världen, men det känns rätt självklart. Det vet ni ju redan menar jag. Så istället säger jag min systers bröllop! Det är en dag som alltid kommer framkalla en skvätt tårar av bara tanken. Herregud vad jag skröt på jobbet veckan därpå, om hur fantastiskt det var. Stunden i kyrkan, stämningen, musiken, upplägget, kärleken, känslorna, klänningen, blickarna som Mathilda och Jonas kastade åt varandra, och sekunden när mina ögon mötte min storasyster. Just den sekunden glömmer jag aldrig. Hon har alltid varit vacker, men där strålade hon verkligen. Jag var en känslobomb hela dagen, kvällen och natten: jag har bara gråtit sådär mycket av ren och skär lycka en gång tidigare, och det var just vid förlossningen. Så det säger ju en hel del. Det var lika stort att se min syster gifta sin med sin Jonas som det var att få barn. Det kändes lika självklart att se dem två lova varandra evigheten, lika självklart som att Alice var just Alice. Det fanns liksom inget annat.