lilla london liv: 23 & morsa!

fjärde juli.

Fruktansvärt längesen jag ramlade in här. Fruktansväärt. Jag lämnade bloggis i kyliga februrari, och kom tillbaka i soliga juli. Lagom till semestern och allt vad det innebär. Våren kändes som en enda lång startsträcka, där man väntar på att något ska hända. Nu händer det! Och jag längtar så efter allt som sommaren har att erbjuda, och tacksam över allt som den redan gett. Speciellt tacksam över den lilla knodd som bakas för fullt i min systers mage, och över mina föräldrar som förnyade sina löften i helgen. Alt er love!

Men mest av allt är jag pirrig, nervös, lycklig och förväntansfull inför det som väntar. Jag kan inte riktigt droppa bomben än, men snart så!!! Stay tuned!

tjugofemte februari.

Sköna lördag! Efter lite sovmorgon, en riktig gooofrukost med amerikanska pannkakor och alla tänkbara tillbehör: så sover nu barnet middag medan Danne for iväg på äventyr. Då passade jag på att slänga mig i soffan med en påse chips och slötitta på en serie. Klockan är ett och jag har fortfarande inte kommit ur mjukiskläderna, men när A har vaknat blir det att gå ut en sväng och leka iallafall.

Gårkvällen var underbar! Skratt, öl och bra sällskap. Precis vad jag behövde. Tog sedan taxin hemåt i lagom tid, bäddade luftmadrassen i vardagsrummet till två trötta päron och somnade till några avsnitt farmen. Mysigt!

Planen för helgen blir att köpa hem nytt matbord + stolar till köket, och bara ta det launa. De kommande två helgerna blir det nämligen full rulle (fira Sixtens ettårsdag hemma i Småland & prag!!!), så jag laddar upp mentalt med att bara göra ingenting.

Hej så länge!

tjugotredje februari.

Huaaa, har typ aldrig önskat mensens ankomst såhär mycket i hela mitt liv. Nej, jag tror inte att jag är gravid - däremot har jag varit på HEMSKT humör senaste dagarna (speciellt på morgonen) och HEMSKT godissugen (gissa vem som kan sluka en påse ACO-kolor på rekordtid?). Bölat för att en viss tröja är borta, för att kaffet blivit kallt, för att mascaran kom på ögonlocket och för att mina tuttar krympt till obefintlighet. Ni hör ju. Mensen, where you at???

Som ett cherry on top på denna skitvecka fick jag även dåliga besked hos farbror doktor idag. Min crohns-medicin har inte gjort sitt, och det är fortfarande något värde i kroppen som inte är helt bra: som kan betyda att en del av tarmen fortfarande är kass. Detta innebär alltså ytterligare en äckel-koloskopi med äckel-fastande och förtäring av äckel-laxermedlet, röntgen och förmodligen en helt ny medicin. Jag som precis fått rutin på att ta tabletterna varje dag - ska jag ta sprutor nu med?

Så jag gjorde det som varje vettig människa skulle gjort i det här läget. Ringde mamma och pappa, åkte hem, bölade lite till, beställde tröst-mat via sambon och försvann under täcket en stund.

MEN! Imorgon ska jag dra på mig min nya röda klänning och skinnpaj trots att det egentligen är för kallt, dricka öl och istället skratta bort alla bekymmer på kvällens AW. Jag behöver det!

femtonde vabbruari.

Det är vabbbbbbbruari folket! Något jag inte fattat hypen om, tills jag själv fick barn. Vadå, varför skulle februari värre än någon annan månad? Men efter två omgångar höstblåsor, som sedan blev svinkoppor och nu eventuell kräksjuka (lite oklart om det bara är hennes hosta som är boven, eftersom det blivit värre senaste dygnet, meeen man blir ju portad från föris oavsett) och typ 3 ynka heldagar på förskolan hittills, trots att halva månaden gått: så är jag övertygad. Vabbruari är fan en grej på riktigt. Men nog om det, det blir ju mars någon gång. Och vet ni vad? Då drar jag och Danne till Prag över en helg!!! Längtar sååå.

 

trettonde januari.

Ännu en arbetsvecka har gått, och jag har återigen klippt håret kort. Jag har märkt att jag har ett speciellt sätt att hantera livskriser på. Så fort jag går igenom någonting jobbigt, så får håret alltid lida. Det blir som någon slags terapi och nystart, genom att förändra sättet jag ser ut. Mörkt hår, ljust hår, någon crazy färg, löshår, kortklippt. Lite som ett nytt jag, även om det bara är det lilla. Det kanske låter jätteknäppt, men jag kan liksom förknippa frisyrer, klädesplagg och musik till en viss händelse/period, och för att ta mig ur den så måste jag ha en visuell förändring. Inte bara förändra sättet jag tänker på, utan även vad jag möter i spegeln. Finns det fler än jag?!

Hur som. Tre korta minuter kvar tills jag tar spårvagnen hem till min familj och går all in helg. Imorgon ska det byggas säng! Hade!

elfte januari.

Hej från en högst levande Moa! Det trodde ni inte va? Jag ska inte gå runt som en levande kliché (som Noora i Skam skulle sagt, japp, im also hooked!) och säga att "livet kom emellan" och tretusen andra bortförklaringar. Jag tror ni förstår att jag har haft massor av annat för mig ändå. Meen, en liten snabbuppdatering kanske vore på sin plats? En liten fastforward på vad som hänt sen i oktober liksom. Då kör vi! *Tar ett djupt andetag*. Jag haaar...

Fyllt 23, haft en barnfri night out med bästa vännerna i Växjö, sett Håkan Hellström på Scandinavium, firat Alexandras Theo som fyllt 1, hängt i Teneriffa med daniels familj, gått in i väggen, firat en mysig jul hemma i Småland, varit dundersjuk i tre veckor straight, kämpat med vikten, fixat iordning både A's rum och vardagsrummet, börjat arbeta heltid oooch planerat tre kommande födelsedagspresenter (mamma, pappa och danne!) som givetvis fyller år alla typ samtidigt. Total härdsmälta i hjärnan just nu, men när denna månaden är över tänker jag köra stenhårt på mitt nyårslöfte: inte - ta - på - mig - så - förbannat - mycket, för tillslut står jag där med hundra bollar i luften på en gång och så blir det bara soppa. Av mig iallafall. Så många gånger som jag förvandlats till en ynklig fläck på badrumsgolvet senaste månaderna, av total utmattning.

Men! Nu vänder vi det här. Moa 2.0 in the making - lite starkare, lite bättre, lite mindre gråtfärdig osv. Ska inviga det nya året med att planera in roliga, spontana, kravlösa grejer. Sånt man får energi av, snarare än sånt som tar. Och bara må.

tolfte oktober.

Hola! Idag är BÄSTA DAGEN, som Penny Schulman skulle sagt. Fast inte riktigt. För nu är det söndag, och egentligen skulle jag skrivit det här inlägget igår. Livet har kommit emellan cirka hundra gånger den här veckan, jag har verkligen inte haft tid eller lust egentligen till att sätta mig ner och blogga. Jag och Danne har dessutom följt en serie slaviskt senaste dagarna (skam heter den!), så såfort vi har fått en stund över har vi krupit ner i sängen med paddan. Annars har vi ätit middag med hans föräldrar och planerat inför teneriffa i december. Och firat vår dag. Eller firat och firat. Daniel kom hem med rosor och jag med mina tusen andra tankar i skallen hade knappt reflekterat över vilken dag det var. Vi brukar egentligen inte uppmärksamma dem så värst, på sin höjd något fint sms här och där under dagen. Brukar ni göra något speciellt?

Och när vi ändå är inne på ämnet förhållande: jag har ju skrivit ett par ärliga inlägg här i mina dagar. Om frustration i vardagssituationer, om problem vi stött på som nyblivna föräldrar, om våra bra och dåliga stunder. Kanske har ni, genom bloggen, då fått en bild av hur Danne är. Men hur är det egentligen att leva och vara partner med mig? Själv skulle jag beskriva mig som oförutsägbar, rolig, romantisk, närhetssökande, tjatig, mysig, bestämd, jävligt jobbig, alldeles underbar och säkert helt omöjlig at times. Jag kan från ingenstans få för mig att skriva ett kärleksbrev, råhångla i förbifarten i hallen och sen kan jag också vara sur en hel kväll över att tvätten inte blivit upphängd eller tycka det var sjukt onödigt att han tog bilen till Willys för att handla när vi bor 5 minuter gångväg från ett ICA. Men med tanke på att vi snart (nästa månad!!!) firar tre år tillsammans så vill jag tro att jag är helt OK att vistas runt (danne hävdar nog dock annat när jag exempelvis beter mig som 10 år när det kommer till att välja mat för dagen, köttfärslimpa bläh). Men som sagt. Helt OK.




nionde oktober.

Pjuhhh. Hemma igen efter att jag lite spontant bestämde mig för att ta tåget ensam med A hem till växjö't. En våg av rejäl familje-abstinens sköljde över mig i torsdags, så några minuter senare var biljetterna bokade. Bortsett från att det var en utmaning att åka själv med en vilding, så var denna helgen precis vad jag behövde. Tid med familjen och en kväll på stan med viki: vinnarkombo! Nu ligger jag heeelt utslagen i sängen och bara känner hur kroppen börjar ge upp, men innan jag somnar tänkte jag svara på en av frågorna: där jag ska berätta om baksidan av min graviditet.

Ni som har följt min graviditet vet att jag fick en så fruktansvärd migrän, både i början och precis i slutet. Det var flera attacker i veckan, och jag fick sjukskriva mig eftersom jag inte fungerade alls: jag kunde liksom gå upp för dagen, och tio minuter senare kom migränen. Jobbigt! Men något som jag inte delade med mig till er, var att hormonerna gjorde mig helt galen. De utlöste min panikångest något så fruktansvärt att jag bröt ihop över allt. Jag kunde skrika, låsa in mig i badrummet och ligga på golvet och skaka. Över de allra minsta grejerna. Hur Daniel orkade med mig är fortfarande för mig okänt. Jag var ett vrak. Och inte sådär som man ändå tänker att en gravid kvinna kan vara, på ett helt okej vis liksom. Jag var verkligen fullständigt överjävlig, och jag kunde inte hantera mina känslor överhuvudtaget. Jag grät oftast flera gånger om dagen, och kände för att slå i väggen av ren frustration. Vilket jag också gjorde ibland. Tillslut gick jag till vårdcentralen, för det var inte hållbart att må sådär. Jag visste ju att det inte bara var "vanliga hormoner", med tanke på min panikångest. Det var mycket mer än så. Vet ni vad jag fick för svar? "Fokusera på barnet i magen istället, jag tror du löser detta bäst själv utan vår hjälp". Jahapp. Det krävs mycket av en person att erkänna att den har tappat kontrollen, SPECIELLT när man vill visa sig så stark som möjligt när man står där och ska bli mamma. Det blev inte bättre, men min stora tröst var att det faktiskt fanns ett slutdatum på eländet. 9 månader. Och så fort Alice var ute och jag slutade amma, så var jag mitt vanliga, glada jag igen.

sjätte oktober.

"Jävla tvättmaskins-jävel", tänkte jag idag när jag precis fått ett stycke ledset barn att sova middag: och helvetet bestämde sig för att köra sina sista aggressiva tvättvarv precis just då. Ni vet när den snurrar för kung och fosterland och låter som ett kärnkraftverk i hela kosmos. Barnet vaknade.

"Jävla gräsklippar-jävel", tänkte jag sedan när ungen somnat om på nytt och NÅGON som alltid verkar klippa gräset EXAKT samma tid varje dag PRECIS utanför vårt fönster när det INTE är tajming för det. Barnet vaknade igen. Men så kröp vi ner i vår stora säng istället, och sov som kungar i tre (!!!) timmar. Det har aldrig hänt, inte sen hon var stor som två mjölkpaket ungefär iallafall. Det var fint.

Och då kan också jag passa på att berätta om mitt finaste minne, som är en av frågorna jag tänkte svara på.

Jag skulle ju kunna vara klyschig och säga när Alice kom till världen, men det känns rätt självklart. Det vet ni ju redan menar jag. Så istället säger jag min systers bröllop! Det är en dag som alltid kommer framkalla en skvätt tårar av bara tanken. Herregud vad jag skröt på jobbet veckan därpå, om hur fantastiskt det var. Stunden i kyrkan, stämningen, musiken, upplägget, kärleken, känslorna, klänningen, blickarna som Mathilda och Jonas kastade åt varandra, och sekunden när mina ögon mötte min storasyster. Just den sekunden glömmer jag aldrig. Hon har alltid varit vacker, men där strålade hon verkligen. Jag var en känslobomb hela dagen, kvällen och natten: jag har bara gråtit sådär mycket av ren och skär lycka en gång tidigare, och det var just vid förlossningen. Så det säger ju en hel del. Det var lika stort att se min syster gifta sin med sin Jonas som det var att få barn. Det kändes lika självklart att se dem två lova varandra evigheten, lika självklart som att Alice var just Alice. Det fanns liksom inget annat.

femte oktober.

I väntan på att lägenheten ska fyllas med doften utav spröda, friterade pommes och sötsur sås (gissa vems sambo som hämtar Mcdonalds just i detta nu???) så tänkte jag svara på femton frågor: fem avslöjande, fem fantastiska och fem jobbiga. Men bara en fråga med svar kommer upp per dag! Någon spänning får det väl va, nu får ni ju lugna er. Hä. Vi kör:

Vad är det viktigaste du kommer lära Alice?
Tre saker egentligen, om man nu ska vara petig och välja bland cirka tusen bra grejer att skicka med sitt barn i livet. Men det jag håller hårdast på är: 1. Vikten av att älska sig själv. 2. Att vara öppensinnad, men också kunna argumentera för sin sak. 3. Att se framgång i varje motgång.

Varje dag talar jag om för henne hur klok, viktig och vacker hon är - något som jag hoppas att hon alltid kommer bära med sig. Att det liksom finns i hennes huvud redan från start, att det inte är något hon behöver få bekräftat från andra för att det ska vara sant. Att hon vet sitt värde, oavsett. Nummer två ser jag som något självklart, att vara öppen och ha förståelse för olikheter. Olika människor, olika åsikter, olika situationer - men att samtidigt inte ge vika för det som inte känns rätt. Det är viktigt att ha en röst, speciellt i en värld där allt är långtifrån rättvist. Tänk dig en blandning av Pippi, Grynet, Beyonce och Ellen Degeneres. Punkt nummer tre "att se framgång i varje motgång", har jag mina egna föräldrar att tacka för: det är ett OH så värdefull tankesätt som jag med stolthet för vidare. Under hela min uppväxt, och än idag, när jag hamnat/hamnar i situationer där jag känner prestationsångest, tvivel eller rädsla för att göra fel - har mamma och pappa alltid kontrat min oro med "du kan inte göra mer än ditt bästa, och ditt bästa är bra nog". Just den meningen ligger alltid där i bakhuvudet när jag behöver den som mest, det har fått mig att aldrig deppa ihop över ett kasst provresultat i skolan eller liknande. För jag gjorde ju faktiskt mitt bästa där och då, mer kan man inte göra. Och mer kommer jag aldrig begära av Alice, bara att hon gör SITT bästa. Inte vad som anses vara bäst i andras ögon, utan i hennes. 

femte oktober.

Här hemma hostas, snoras och grinas det något fruktansvärt, och har gjort hela natten. Ohojjj, vabb i sikte! Nu längtar man braaa mycket till kanarieöarna i december. Speciellt när det börjat bli så kallt att jag får sova helt påklädd på nätterna (forever frusen), och mornarna påväg till jobbet ska vi inte ens tala om... Uäh. Annars då? Helgen med viki och company var grym, trots att kidsen bestämde sig för att vakna vid fem varje morgon, hehe. Men med bästa sällskapet kunde man inte klaga, och synen av två gullrumpor i pyjamas som leker tillsammans var knappast hemsk. Tänk om det kunde kännas så jämt? Hur som helst så hann vi med en sväng på loppis, en prilla till kaffet på snuscaféet i stan, en tur till IKEA, en omgång blekning i vikis hår, en runda på freeport och massa behövligt, härligt skitsnack.

Danne gav mig också en (väldigt) tidig födelsedagspresent i form av sex stora och sex små pastelliga swedish grace-tallrikar från Rörstrand (!!!). Ända sen jag fick de djupa tallrikarna av mamma och pappa har jag velat samla på mig mer, men med anledning PENGAR har det inte varit prio. Nu fattas bara små och stora skålar, och koppar - så är livet fulländat! Iallafall i servisväg.


(Bild lånad från @vkis)

trettionde september.

Sweet sweet friday! Som jag har längtat. Inte bara för att fredag innebär helg, lång sovmorgon och fåglar som klär mig för dagen likt askungen (ha ha haaaa eller) - men också för att vi får besök alla tre dagar av världens bästa lilla familj straight from växjö  - the thordings! Trots avståndet, så ses vi så fort vi får tillfälle. Det har liksom blivit standard att avsätta minst en dag av helgen, till att umgås med dem när vi är hemma hos min familj i Småland. Minst lika viktigt ju!

Så vad har senaste veckan bjussat på? En totalt kaosartad helg, ett välbehövligt besök hos frisören (första riktiga klippningen sedan högstadiet!!!) och första "riktiga" veckan på förskolan för A. Att klä på mig och hinna till bussen i tid har varit en utmaning INNAN A kom, snacka om dubbelstress när man nu ska få igenom små flaxande armar och fötter under tidspress och samtidigt INTE glömma den där livsviktiga snutten. Men det blir väl rutin på det också! (Hoppas jag, mina knän kommer gå av om jag måste springa mer).

Trevlig helg alles!

artonde september.

... Och så välkomnar vi första förskoleförkylningen! Tydligen är det en klassiker när man skolar in (kul att man blev informerad), och Alice blev inget undantag. Fan. Här snoras och grinas det var och varannan minut. Inatt som hon EN KVART. 15 minuter gott folk!!! WOOO! Det var helt omöjligt för henne att komma till ro, och det bara gräts och gräts och gräts. Hela natten. Nästan så jag grät också tillslut. Vi har varit rätt skonade från vakennätter senaste året, men det är lika tålamodsprövande och jag-vill-köra-in-huvudet-i-en-tegelvägg varje gång. Men man ger sig inte. Man aktiverar liksom sina inre superkrafter och kör rakt in i kaklet, oavsett om det innebär att man får bära runt tills musklerna i armarna skriker, sjunger imse vimse 3000 gånger eller att man i ett sista desperat försök proppar i ungen piggelin halv 4 på morgonen.

Vid halv sex kände jag att jag hade gjort mitt, och lät Danne ta över. Danne som sover igenom tre världskrig och uppenbarligen ilsket barnskrik. Så idag har jag mest sovit ikapp förlorade timmar och försökt bli av med huvudvärk. Skickade Danne till Ica med en endaste uppgift: GLASS. Det är en riktig inte-röra-sig-en-centimeter-ur-soffan kväll, och då behöver man bulka upp. Typiskt att det skulle bli såhär enda helgen mina föräldrar är på besök, men om det är något man har lärt sig så är det att det aldrig finns några garantier med barn. Det går liksom aldrig att räkna ut eller veta i förväg, om någonting gällande dem. Hehe.



Throwback till när du var yttepytte och inte alls svår att göra nöjd, good times

trettonde september.

... Inskolningen is on! Idag var andra dagen, och första gången hon fick vara där en liten stund utan oss. Kändes helkonstigt att traska hem till en tom lägenhet och bara vänta ut tiden tills vi fick hämta henne igen, men hittills har det gått hur bra som helst! Pedagogerna känns trygga, barngruppen är lagom stor och A är totalt orädd. Hon springer ifrån oss sekunden vi kommer innanför dörren, och sysselsätter sig direkt och visar inte någon som helst oro. Det känns bra i hjärtat, och ångesten över att vår föräldraledighet numera är slut (förutom mina onsdagar) är borta. Hon kommer ha det så jäkla kul där!


Annars då? I helgen var jag och firade en vän som fyllde år, och igår vankades det tjejmiddag med mina gurls från jobbet. Galet trevlig! Vi gjorde pizza och pratade bort timmarna. Dem är så enkla att vara med och tillsammans blir vi ett sånt himla mysigt gäng, tycker jag. Vi alla är ganska olika utåt sett, men lika till insidan. Vilket märktes igår, när samtalsämnena liksom aldrig stannade upp eller tog slut. Under kvällen plingade det dessutom till i min telefon och jag möttes av ett blogginlägg som Viki hade skrivit, med rubriken "min bästa vän". Tillägnad mig. Denna fantastiska människa, säger jag bara! Det är svårt att hitta ord för hur bra hon får mig att må, vilken stjärna hon är. 1,5 år har gått sedan vi började prata och ses, men jag är övertygad om att vår vänskap är för livet. Man bara känner det, you know.  

elfte september.

Just nu vill jag...

- Att veckan ska gå fort, så att jag äntligen får träffa min älskade familj igen!
- Kunna teleportera mig lite snabbt hem till Växjö och min viki (jag saknar dig).
- Besöka snuscaféet här i göteborg, helst igår. En prilla till kaffet, tack!
- Att värmen försvinner, så att jag kan använda mina nya höstkläder utan att självdö.

Vad vill du just nu?