lilla london liv !

nionde oktober.

Pjuhhh. Hemma igen efter att jag lite spontant bestämde mig för att ta tåget ensam med A hem till växjö't. En våg av rejäl familje-abstinens sköljde över mig i torsdags, så några minuter senare var biljetterna bokade. Bortsett från att det var en utmaning att åka själv med en vilding, så var denna helgen precis vad jag behövde. Tid med familjen och en kväll på stan med viki: vinnarkombo! Nu ligger jag heeelt utslagen i sängen och bara känner hur kroppen börjar ge upp, men innan jag somnar tänkte jag svara på en av frågorna: där jag ska berätta om baksidan av min graviditet.

Ni som har följt min graviditet vet att jag fick en så fruktansvärd migrän, både i början och precis i slutet. Det var flera attacker i veckan, och jag fick sjukskriva mig eftersom jag inte fungerade alls: jag kunde liksom gå upp för dagen, och tio minuter senare kom migränen. Jobbigt! Men något som jag inte delade med mig till er, var att hormonerna gjorde mig helt galen. De utlöste min panikångest något så fruktansvärt att jag bröt ihop över allt. Jag kunde skrika, låsa in mig i badrummet och ligga på golvet och skaka. Över de allra minsta grejerna. Hur Daniel orkade med mig är fortfarande för mig okänt. Jag var ett vrak. Och inte sådär som man ändå tänker att en gravid kvinna kan vara, på ett helt okej vis liksom. Jag var verkligen fullständigt överjävlig, och jag kunde inte hantera mina känslor överhuvudtaget. Jag grät oftast flera gånger om dagen, och kände för att slå i väggen av ren frustration. Vilket jag också gjorde ibland. Tillslut gick jag till vårdcentralen, för det var inte hållbart att må sådär. Jag visste ju att det inte bara var "vanliga hormoner", med tanke på min panikångest. Det var mycket mer än så. Vet ni vad jag fick för svar? "Fokusera på barnet i magen istället, jag tror du löser detta bäst själv utan vår hjälp". Jahapp. Det krävs mycket av en person att erkänna att den har tappat kontrollen, SPECIELLT när man vill visa sig så stark som möjligt när man står där och ska bli mamma. Det blev inte bättre, men min stora tröst var att det faktiskt fanns ett slutdatum på eländet. 9 månader. Och så fort Alice var ute och jag slutade amma, så var jag mitt vanliga, glada jag igen.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas