lilla london liv !

sjätte oktober.

"Jävla tvättmaskins-jävel", tänkte jag idag när jag precis fått ett stycke ledset barn att sova middag: och helvetet bestämde sig för att köra sina sista aggressiva tvättvarv precis just då. Ni vet när den snurrar för kung och fosterland och låter som ett kärnkraftverk i hela kosmos. Barnet vaknade.

"Jävla gräsklippar-jävel", tänkte jag sedan när ungen somnat om på nytt och NÅGON som alltid verkar klippa gräset EXAKT samma tid varje dag PRECIS utanför vårt fönster när det INTE är tajming för det. Barnet vaknade igen. Men så kröp vi ner i vår stora säng istället, och sov som kungar i tre (!!!) timmar. Det har aldrig hänt, inte sen hon var stor som två mjölkpaket ungefär iallafall. Det var fint.

Och då kan också jag passa på att berätta om mitt finaste minne, som är en av frågorna jag tänkte svara på.

Jag skulle ju kunna vara klyschig och säga när Alice kom till världen, men det känns rätt självklart. Det vet ni ju redan menar jag. Så istället säger jag min systers bröllop! Det är en dag som alltid kommer framkalla en skvätt tårar av bara tanken. Herregud vad jag skröt på jobbet veckan därpå, om hur fantastiskt det var. Stunden i kyrkan, stämningen, musiken, upplägget, kärleken, känslorna, klänningen, blickarna som Mathilda och Jonas kastade åt varandra, och sekunden när mina ögon mötte min storasyster. Just den sekunden glömmer jag aldrig. Hon har alltid varit vacker, men där strålade hon verkligen. Jag var en känslobomb hela dagen, kvällen och natten: jag har bara gråtit sådär mycket av ren och skär lycka en gång tidigare, och det var just vid förlossningen. Så det säger ju en hel del. Det var lika stort att se min syster gifta sin med sin Jonas som det var att få barn. Det kändes lika självklart att se dem två lova varandra evigheten, lika självklart som att Alice var just Alice. Det fanns liksom inget annat.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas