lilla london liv !

Kategori: 40 veckor av längtan

trettioförste juli.

Ännu en natt på neo och snart vankas det käk. Häftigt att Alice numera bara får min mat, att den räcker gott och väl för att göra henne mätt. Coolt liksom! Dagarna fortsätter leverera bra news och senaste är att hon får sin sista antibiotika genom munnen, istället för via en infart i huvudet. Solningen för gulsoten slutar dem med klockan 6 idag, sen är hon verkligen fri från ALLT. Det pratas om hemgång och vi håller alla tummar och tår att det blir verklighet.

Jag passade även på att hämta ut mina två sista paket i dagarna och ska givetvis visa er när nästa tillfälle ges!

Förresten: finns nog ingen bättre känsla än att faktiskt få plats i sina kläder igen, speciellt alla byxor man har fått lägga undan. Högmidjat here i come!!!

tjugonionde juli.

En liten update om läget just nu:

Alice har fått gulsot (när ska oturen ta slut?!) men det är enkelt fixat med lite solning under två dygn. Men man får iallafall se häftig ut under tiden. Vår starka lilla tjej, nu vill vi ha med dig hem!

tjugonionde juli.

Pappa Daniels version av förlossningen:

Lördag den 25/6 var vi båda två på dåligt humör. Moa sa att hon började känna av något vid ett-tiden. Hon somnade och jag gick för att handla, kom hem och lagade lite mat. Vi satte oss och åt. Och efter middagen kände hon lite tydligare värkar. Ringde till förlossningen som sa åt oss att vi kunde komma in.

Jag trodde att det var för tidigt, att vi skulle få åka hem igen. Men icke sa nicke. Istället fick vi ett eget rum, ett förlossningsrum. Nu var det äntligen dax. Lite pirrigt trots allt! Timmarna flöt på ganska väl, Moa hög på lustgas. Och jag på endorfiner. Jag powernapade lite i en sackosäck, men det var alltid med ett öga och ett öra öppet.

Värkarna blev mer och mer intensiva och kraftigare, så Moa fick epidural, vilket värkade väldigt bra. Vi båda fick sova en liten stund, samla krafter för vad som väntade.

Sedan var det bara en sak kvar, att få vattnet att gå. Inte det lättaste märkte vi snabbt, och efter lite fram och tillbaka så fick hon lite hjälp på traven. Efter det gick det snabbt. Helt plötsligt låg hon där och tog i från topp till tå, och lite till. Jag försökte peppa henne till 1000, medans hon mitt i allt var säker på att det aldrig skulle gå. Till slut blev Moa till och med riktigt arg 👿. Men då var det jobbigaste redan gjort, och lilla Alice på god väg ut.

Jag var galet stolt över henne. Fick höra ett litet kattliknande skrik och bröt genast ihop som ett barn som tappat sin glass ungefär. För där låg hon. Våran lilla dotter. Helt fantastisk och perfekt.

Sedan så är det ju ofta så att allt gott, kommer med något ont, eller vad man säger. Och Alice var lite blekare än hon borde, så hon och jag fick följa med en sjuksköterska direkt och kolla hennes syresättning, som var lite låg. Och sedan märkte man en svullnad på hennes huvud. Och då gick det snabbt. Riktigt jobbigt att behöva lämna en chockerad, nybliven mamma och följa med sin dotter för undersökning, gjorde riktigt ont i mitt hjärta på alla sätt, att känna paniken i min kära, men inte kunna stanna vid hennes sida.

Visserligen så kan det onda vara bättre än man först trott. Hon fick all hjälp hon kunde tänkas få, och lite till. Inga risker togs, vilket gjorde att Alice snabbt återhämtade sig under övervakning, och med mycket, mycket kärlek. Maskin efter maskin kopplades bort, och hon blev starkare och starkare.

Nu, så här två, snart tre dagar senare ligger hon här utan massa sladdar och annat dumt. Sötare än allt annat jag någonsin sett. Nu är det bara det sista provsvaren kvar. Men det fixar du, du är stark.

Som din pappa.

tjugoåttonde juli.

Hejhallå! Vet ni vad?

NU ÄR JAG MAMMA!!! Finally! Och eftersom vi har lite tid att döda här på BB så tänkte jag passa på att slänga ihop en liten förlossningsberättelse till ya'll:

Det hela började i lördags (25/7), runt klockan ett. Jag och daniel hade tjafsat ganska rejält om ditten och datten, vädret var kasst och våra humör likaså. Notera att detta var typ den enda dagen på 9 månader som jag kände att: nä, jag vill inte bli förälder. Inte nu. Allt är för jobbigt. Hehe. Som en blixt från klar himmel så satte värkarna igång med cirka 7 minuters mellanrum. Hur känns värkar? Exakt som en lite grövre mensvärk för min del, inte värre än så. Dock trodde jag att det var falskt alarm, jag hade ju hört talas om förvärkar och hur många gånger hade man inte fått höra "äeh, du kommer gå över tiden, räkna med det, du är förstföderska!" - så jag gick och sov i några timmar. Klockan fem vaknade jag av att värkarna kom tätare, och vid halv sju bestämde vi oss för att åka in till förlossningen på Mölndals sjukhus: helt bergis på att bli hemskickade igen.

Men icke! 3 centimeter öppen vid första kollen, så det var bara att göra sig hemmastadd på förlossningsrummet. Sjukt konstig känsla, att vi faktiskt inte skulle åka därifrån utan ett barn. Jag softade i det enorma badkaret en lång stund, käkade isglass och drack saft medans Daniel slappade i en sackosäck. Livet kändes liksom inte det minsta jobbigt, och vi fick helt underbara barnmorskor som tog hand om oss. Sen var det ju det här med lustgas. Hehehe. Jag skrattade konstant fram tills att jag var runt 8 centimeter öppen, därefter la dem epidural (skönare än livet) och då kunde jag t.om sova mitt i allt! När jag vaknade var jag helt öppen, men inget vatten hade gått än, så dem tog hinnorna på mig och då jäklar! Epiduralen började avta och jag började känna ett jäkligt jobbigt tryck neråt strax därefter. Lite som att vilja bajsa ner sig på hård mage, haha. Hon snurrade och hade sig från höger och vänster och magen såg så jäkla rolig ut.

Klockan 8.10 morgonen därpå började krystvärkarna, och jag hade väl sammanlagt 7 värkar där jag tryckte på utav bara satan cirka 3 gånger vid varje. Den absolut värsta smärtan ever, och jag hann väl säga "jag orkar inte mer" cirka hundra gånger: men jäklar vilken kraft man besitter som man inte tror man hade! Klyschornas klyscha kanske, men det är verkligen som alla säger: sekunden hon var ute och låg på mitt bröst så var allt smärta som bortblåst. Jag sprack ingenting och förlorade bara 150 ml blod, vilket är ytterst lite. Dem la endast ett ynka stygn i mig pga ett litet skrapsår, men utöver det var jag hel!

Klockan 8.40 kom vår lilla Alice Mathilda Stene Carlberg till världen. En helt perfekt liten tjej på 3030 g och cirka 48 cm lång. Vi bara grät och grät, av total lycka. Vilken känsla att se sitt barn för första gången! Dock önskar jag att berättelsen hade slutar där, men trots en felfri förlossning mådde vår lilla Alice inte helt hundra när hon kom ut.

Hon skrek och skrek, och hennes kropp ville inte riktigt få färg. Daniel och en läkare tog henne och sprang, och då fick vi veta att hon inte syresatte sig riktigt som hon skulle. Mitt mammahjärta brast. Från att ha varit världens lyckligaste till att vara oroligast i universum, inom omloppet av några minuter. Strax därpå upptäckte dem en svullnad i skallen, vilket kunde vara en blödning. Läkarna tog prover på prover. Röntgen, nålstick och slangar åt alla håll. Det går inte ens att förklara känslan av maktlöshet när man sitter där, helt nyförlöst, och inte ens får hålla i sitt barn. Jag har aldrig varit så rädd. Någonsin.

Vi hamnade på neonatalavdelningen omgående och har nu varit här i två dagar, men för varje timme som har gått har proverna visat bättre infektionsvärden och liknande. Dem har alltså inte hittat något allvarligt fel på Alice, och IDAG blev hon helt bortkopplad och fri från alla maskiner och nålar. Hon sondmatas och ammas, och får nu endast antibiotika: som kanske även den avslutas under natten om proverna visar bra värden. Svullnaden tror dem kan ha berott på en mindre infektion eller för att hon har legat fixerad så länge i magen. Vi har t.om fått ha besök! Stort. På två dagar har alltså situationen gått från kass till bra igen. Dock har hon nu istället blivit lite gul i huden, så imorgon ska dem ta prover för gulsot och se ifall det behövs behandling. Annars: hemgång!!!

Men nu ser vi iallafall ett slut på eländet och längtar ihjäl efter att få ta med vår lilla tjej hem. Vilka dagar alltså! Och vilken supertjej vi har blivit föräldrar till.

tjugotredje juli.

I mitt desperataste försök att få igång förlossningen så smällde jag i mig en HEL färsk ananas igår, efter att ha läst någonstans att det kunde skjutsa igång hela processen. Något om enzymer bla bla bla. Fungerade det? Nja. Förutom en blödande tunga och såriga läppar, det vill säga.

Nu lägger jag av med diverse husmorsknep, färdknäppar och spring i trappor. Beställde istället en ny telefon och lite annat fint för att tänka på annat såhär i väntans tider.

När tror ni hon tittar ut? Inatt? Imorgon? Två veckor över? Aldrig???

Här hemma gissar vi på 28/7, mest för att både jag och danneman fyller år 28e och HUR FRÄCKT HADE INTE DET VARIT DÅ!

tjugoförsta juli.

Varje gång jag klickar mig in här på bloggen så är ju allt jag vill skriva:

JAG HAR FÅTT MIN BEBIS!!! Och sen en lång spännande förlossningsberättelse om hur allt gick till. Visst längtar ni lite också?

Men nä, nada bebis i sikte än så länge. Är nu inne i vecka 39 med 12 dagar kvar till BF. I vanlig ordning känns det som om alla får sina barn åt höger och vänster, and here i stand, dömd till att vara gravid i minst ett år. Typ. Gnäll gnäll gnäll, men alla fellow preggos/mammor där ute kan säkert relatera.

KOM IGEN LIVMODER

tjugofjärde juli.

... Voilà! Här har ni vecka 35-formen. Cirka 5 kilo tyngre än vid start, varav bebis väger lite över 2. Idag är det 39 dagar kvar till beräknat datum (2/8), och nu gör barnmorskan inga försök att stoppa förlossningen OM den skulle sätta igång: spännande! Dock får lilltjejen gärna hålla sig inne minst en vecka till, eftersom vi är mitt i ett flyttkaos: men efter det är det fritt fram!!! Hör du det? Jag är så galet trött på att vara gravid nu, armarna känns korta, magen är ivägen konstant och inga kläder känns bekväma. Så fort chansen ges åker dem av, och om jag fick välja skulle jag gå naken fram tills att hon tittar ut: helt klart! Gaaaah, håll ut Moa!

artonde maj.

Hittade en lista på Linas blogg, med frågor om graviditeten: och eftersom jag inte har något annat vettigt att skriva om så kör vi på den.

Vilken vecka är du i nu? Vecka 30 (29+0).

När fick du reda på att du var gravid? 24 november 2014, när Daniel tvingade mig ner till apoteket efter några veckors helveteshumör, hehh.

Hur gammal var du? Precis fyllt 21 i princip.

I vilken vecka var du i när du plussade? Runt vecka 4 typ.

Hur tog du det? Lite oförberedd kanske, fast ändå inte: vi hade ju haft det på känn lite innan men tanken av att plussa kändes så himla långt bort ändå. Men sen fylldes hela kroppen av en konstig varm känsla, typ pirr i magen. Det kändes rätt liksom! Daniel reagerade likadant och blev väl chockad, men glad: så att behålla henne kändes självklart för oss båda där och då.

Mådde du illa i början? Några enstaka gånger bara, oftast berodde det på att jag var hungrig: så då vart det bara att käka något så var det cool.

Är du känslig? Hahaha, kan se framför mig hur Daniel läser det här nu och tänker "underdriv inte nu Moa". Så jag tänker vara galet ärlig och säga att jag gråter för ingenting nästan hela tiden, så jag antar att jag är väldigt känslig. Emotionellt alltså. När det gäller smärta så är jag inte känslig alls och klarar väldigt mycket!

När kände du första sparken? Runt vecka 22 kände jag buffar och någon vecka därpå kunde daniel känna det också, men efter vecka 25 övergick det till tydliga sparkar som både känns rejält och syns utanpå.

Är du ofta orolig? I början var jag orolig dygnets alla timmar över att något skulle gå fel (tips: häng INTE på familjeliv), efter vecka 12 lugnade det ner sig lite och nu oroar jag mig väl mest över det praktiska. Vad behöver vi köpa? Fattas något? Tänk om vi gör något fel? Hur uppfostrar man ett barn? Har vi samma syn på hur man ska vara som förälder? Vad är "normalt"? Osv. Många tankar som snurrar!

Har du tagit reda på kön? Yes, det blir en liten tjej!

Har du fått bristningar? Najj inga i sikte ännu! Håller tummarna på att jag slipper det, man kan ju hoppas.

Hur många ultraljud har du gjort? Ett vid inskrivning, två privata, en gång när jag var på gynakuten och ett RUL. Så sammanlagt fem stycken. Det är ju så sjukt häftigt att se hur hon växer så jag har gått privat bara av ren nyfikenhet! Men nu har vi inte sett henne sen vecka 20 (och lite har ju hänt sen dess), men nu får vi allt vänta tills vi får se henne i verkliga livet!

Har du bestämt vad hon/han ska heta? Några mellannamn? Pojknamn hade vi klart sen innan, Jason! Men tjejnamn har för oss varit svårare att komma överens om och hitta något som vi båda tycker är fint/passar i alla åldrar. Ett tag var det Millie Matilde, nu är vi nog lite mer inne på Alma. Mellannamn blir antingen Mathilda efter min syster, eller Ellen efter min mamma: beroende på vad vi väljer för förnamn och vad som passar bäst.

Hur vill du att förlossningen ska gå till? Smärtfritt och på 20 minuter såklart! Men om man ska vara lite realistisk: jag hoppas på att klara mig på lustgasen, tanken av att sätta epidural kinda freaks med out men det beror helt på hur ont jag kommer ha. Helst vill jag inte bajsa på mig och om ordet "klippa upp" kommer på tal kommer jag springa därifrån. Jag hoppas att Daniel stöttar från början till slut, och tanken är att min mamma ska hinna upp från Växjö också lagom till allt. Jag hoppas få en fin och förstående personal, som tar hänsyn till att jag är förstföderska och lugnar mig om jag är orolig eller rädd. Men det viktigaste av allt: att bebis och jag mår bra i slutändan såklart!

elfte maj.

Ny vecka, nya tag, som man brukar sä'. Efter en inte alltför häftig helg känns det skönt med en fresh start, en dessutom ovanligt varm och solig måndag. Och måndagar har ni kanske förstått vad dem mer innebär? Yes, ny gravidvecka! Idag går vi in i vecka 29, och lilltjejen sparkar och har sig mer än någonsin. Man märker att det börjar bli trångt därinne, rörelserna är mer utdragna och man känner tydligt när det är en fot, hand eller liten rumpa som buffar till. Kan ni förstå att det är 11 små veckor kvar? För det kan knappt jag. Känns som igår då jag kaskadkräktes av två öl på krogen och hade migränen från helvetet på besök, och vi plussade på cirka 5 prover innan jag och D fattade att vi skulle bli föräldrar. Yeez.

Started from the bottom, now we're here

tjugofemte april.

Shit shit shit! Time flies hörni. Jag tar tillbaka allt jag sa om att tiden går sååå sakta och allt är sååå segt. Fan, idag gick vi ju ner på tvåsiffrigt?! Det vill säga, 99 dagar kvar till den lilla i magen är beräknad, 35% to go innan hon är färdigbakad, TRE ynka månader innan det är dags för showtime. Vad händeeer? Inte förräns nu i denna sekund har tanken på förlossning gjort mig nervös. Hon SKA ut liksom. Inget tjafs. Ur min lilla... Med huv... Hur i....? Samtidigt som jag är så jäkla taggad. Typ som julafton x 1000. Jag ser framför mig hur jag sitter och peppar genom värkarna med hjälp av tidernas bästa party playlist på spotify, hög på lustgas medans Annie står redo med en flaska rosé och skriker "nu jävlar!" och Daniel klappar mig fint på huvudet, jag nyser till och så är hon ute och så äter vi alla ostmackor efteråt. Sen kommer ju säkert verkligheten bli allt annat än det där jag precis skrev. Men. Man kan väl få drömma?

trettonde april.

Idag går jag och kulan in i vecka 25 kompisar! Det vill säga 60% avklarat, 110 days to go, 40% kvar eller hur man nu vill se på det. Det firar vi med nyfärgat hår (bild kommer!) och en sväng till akuten. Migränen hälsade på igen efter flera månaders semester, men i sin allra obehagligaste form: nämligen helt utan själva huvudvärken, men däremot med synbortfall, ansiktsdomning och sludder/oförståeligt tal. Detta är exakt samma symptom som vid en TIA/stroke, så vi tog inga som helst risker och åkte in. Blev stucken och klämd på, och så fick jag åka in i en såndär stor rund röntgen. Ni vet som man ser i alla sjukhus-serier? Allt som fattades var en MCdreamy. Hehe. Som tur var hittade dem inget onormalt, så vi fick anta att det bara var migränen som lekte pajas lite. Det var min helg, typ.

Oh well, allt är mise en place.  Vad är mina veckor utan lite sjukhusbesök nu för tiden liksom?



åttonde april.

Tjohooo, halva vecka 24 har passerat och tiden kunde ju knappast gå slöare. Känns som alla får barn åt höger och vänster och här står jag och känner att jag redan har varit på smällen i fem år. Eftersom jag typ legat och gråtit dagligen i två veckor nu pga sammandragningar, kände jag mig förtjänt av en halvdag på jobbet en apvarm dag som denna. Åt sushi i solen, bet mig till en pungläpp och åkte på pollenallergi. Men det var en värd onsdag, yup.

åttonde april.


BRIO Smile är vad vår lilla tjej kommer att cruisa runt i till sommaren, känns så grymt skönt att både jag och D var överens om det mesta och att valet blev relativt enkelt efter några provkörningar i butik. Galet lättkörd vagn med sina svängbara framhjul! Inte heller det minsta tung (- bebis då förstås), soft för mig som varken har upperbody-strenght eller kondis att skryta om. Hehe. Mange takk till världens bästa svärpäron som faktiskt gav oss detta i present (!!!), så himla uppskattat!

trettioförste mars.

Vi är nu inne i vecka 23. Vilket innebär att det är 124 dagar kvar tills beräknat. Vilket låter way mindre om man istället säger 17 veckor, eller 4 månader. Det är liksom bara 4+4+4+4 veckor kvar-ish.  Det är ju fan ingenting. 17 veckor more or less tills att jag har hunnit pressa ut en IKEA hörnsoffa ur fiffi och vi har vår lilla tjej på utsidan, istället för sparkandes på insidan. Enligt 1177 har barnet en smärre chans att överleva utanför magen, om den skulle få för sig att komma redan nu. Det känns ju också helt sjukt, att den lilla pricken på första ultraljudet faktiskt numera är ett /visserligen ganska litet/ barn med tio fingrar och tio tår. Ingen sjöhäst med ögon på var sida av ett opropotionerligt gigantiskt huvud. Den ska i princip bara ligga och gossa till sig lite härligt babyfett de kommande veckorna. Insaaane

nionde mars.



Idag har vi gått hela halvvägs, vilket känns lagom sjukt. Kändes som jag var fast i vecka 12 förevigt, veckorna bara slöade sig fram. Men nu FINALLY är den trögaste halvan över och here on now kommer det gå fort, känns det som iallafall. Nu äntligen kan man börja med allt det roliga!  Beställa barnvagn, köpa kläder, gå på föräldrarkurser, montera upp spjälsäng och helt enkelt förbereda inför lillskruttans ankomst på riktigt. Snart är hon ju hääär!!!