lilla london liv !

Kategori: barnsligheter

artonde september.

... Och så välkomnar vi första förskoleförkylningen! Tydligen är det en klassiker när man skolar in (kul att man blev informerad), och Alice blev inget undantag. Fan. Här snoras och grinas det var och varannan minut. Inatt som hon EN KVART. 15 minuter gott folk!!! WOOO! Det var helt omöjligt för henne att komma till ro, och det bara gräts och gräts och gräts. Hela natten. Nästan så jag grät också tillslut. Vi har varit rätt skonade från vakennätter senaste året, men det är lika tålamodsprövande och jag-vill-köra-in-huvudet-i-en-tegelvägg varje gång. Men man ger sig inte. Man aktiverar liksom sina inre superkrafter och kör rakt in i kaklet, oavsett om det innebär att man får bära runt tills musklerna i armarna skriker, sjunger imse vimse 3000 gånger eller att man i ett sista desperat försök proppar i ungen piggelin halv 4 på morgonen.

Vid halv sex kände jag att jag hade gjort mitt, och lät Danne ta över. Danne som sover igenom tre världskrig och uppenbarligen ilsket barnskrik. Så idag har jag mest sovit ikapp förlorade timmar och försökt bli av med huvudvärk. Skickade Danne till Ica med en endaste uppgift: GLASS. Det är en riktig inte-röra-sig-en-centimeter-ur-soffan kväll, och då behöver man bulka upp. Typiskt att det skulle bli såhär enda helgen mina föräldrar är på besök, men om det är något man har lärt sig så är det att det aldrig finns några garantier med barn. Det går liksom aldrig att räkna ut eller veta i förväg, om någonting gällande dem. Hehe.



Throwback till när du var yttepytte och inte alls svår att göra nöjd, good times

trettioförste juli.








Langar en härlig bildbomb från kalaset i lördags - även om inte alla fastnade på bild. Men vilken dag det blev! Efter en regnig och mulen vecka, så vaknade vi på lördagen av att himlen sprack upp och bjussade på sol. Vi tog vårat pick och pack, åkte till Slottskogen, placerade ut filtar, ballonger, dukade upp fika och fyllde picknickkorgar med massa gott. Vid två-tiden började folket komma, och vilket härligt gäng det blev! Självklart saknade saknade vi några stycken, men det är inte helt enkelt att få ett datum att funka för precis alla. Vi njöt av vädret, sällskapet och lirade lite utomhusspel som vi riggat upp. Sen blev det tårtadags, sång och presentöppning. Det kunde inte blivit en bättre dag! För både Alice och för oss, man blir helt varm i hjärtat av tanken på hur kärleksfulla människor vi har i våra liv. Totalt sju timmar (!!!) hängde vi kvar i Slottskogen, så vi var braaa möra när vi väl kom hem och seg-känslan har hängt kvar lite i huvudet idag också.

Nu ska jag hälla i mig lite kaffe och slå på en film, innan det är dags att ladda batterierna inför morgondagens sena jobbpass. Vi hööörs!

tjugosjunde juli.

Igår var det en stor dag för oss - Alice fyllde nämligen ETT år! Jag behöver nog inte gå in på detaljer över hur galet det känns. Galet hur ett år kan kännas som minuter. Galet hur mycket man får uppleva, känna och lära sig under 365 dagar som förälder. Iallafall! Morgonen började med att jag försiktigt smög in i Alice rum och sjöng lite tyst för henne, innan jag pussade henne hejdå och var tvungen att åka till jobbet. När mina åtta timmar hade avverkats, blev jag upphämtad på jobbet av två finklädda darlings. En i skjorta och en i klänning! Danne hade dessutom med sig en bukett blommor till mig eftersom han tyckte att jag också var värd att firas en dag som denna, så söt!

Vi åkte hemåt, lät A öppna sina paket och sedan for vi iväg till Dannes familj för kalas. Dem hade fixat så fint med ballonger och vimplar, skumpa och grillat - och massvis med presenter! Tårtan hade D fixat, och ni kan nog föreställa er lyckan när hon fick gå loss på den helt själv och kladda okontrollerat - precis så som en födelsedag ska vara! När klockan slog halv tio packade vi ihop oss och åkte hem med en helt slutkörd tjej, som somnade på sekunden. Vi tackar och bockar för en grym kväll! Nu laddar vi om inför lördag och det "stora" kalaset tillsammans med familj, släkt och vänner som vi bjudit in till.





HÄR kan ni läsa min förlossningsberättelse, och HÄR hittar ni inlägget skrivet ur Daniels perspektiv.

sjuttonde juni.

Survivalkit för småbarnsföräldrar, som fått cirka 5 minuters sömn på en natt: en karta alvedon, en påse godis, tre (femton) koppar kaffe, snus, förstående kollegor, en bra jävla concealer för att dölja dina påsar och en vän att klaga inför.

Idag är en sån dag.

femte mars.

Godmorgon, det är helt otroligt vad utvilad och fräsch jag känner mig! Sa ingen småbarnsmamma vid 04:00 ever. Jag har varit igång hela natten. H-E-L-A N-A-T-T-E-N. Från det att vi gick och la oss runt tio, så har jag sprungit in och ut från sovrum till sovrum som en galning. Sovit som mest 10-15 minuter mellan varven. Jag är aldrig arg/frustrerad på Alice sådana här nätter. Aldrig. Hon är bara en bebis. Hennes instinkter är att gråta när hon är ledsen, vara vaken när hon är pigg och skrika när hon är hungrig eller har en obekväm blöja. Hon bara är och existerar. Däremot blir jag frustrerad på samspelet inom dessa fyra väggar. Och på mig själv. Att man inte lämnar varandra i sticket, som inatt är ett bra exempel på. Jag vill bara att det ska vara lika "bekvämt" för båda, att verkligen känna att vi gör det här IHOP. Iallafall när vi båda har möjlighet att faktiskt göra det TILLSAMMANS. Det är väl inte för mycket begärt, eller? För vi gav väl ändå in oss på det här SOM TVÅ?

... Och varför blir jag då frustrerad på mig själv? För att det resulterar i otillräcklighet. Jag räcker inte till. Inte nog för att se till A's behov och välmående 24 h om dygnet, mina egna, samtidigt ha energi över till andra relationer och hålla snyggt hemma med rena kläder att ha på sig. Att göra allt detta på sömn-minimum är en utmaning, minst sagt. Jag har numera ont i magen dagligen för all stress jag bär på, jag petar i mig dagens första mål efter 17 och då är jag knappt hungrig längre för aptiten är lika med noll just nu. Hållbart? Inte alls. 

Hur som, lilla fröken har bestämt sig för att sova igen efter någon timmes lekande. Nu är klockan fem. Ja, det tog mig ungefär en timme att skriva det här för först var jag så arg så jag skrev hejvilt, vilket kanske var lite väl... utlämnande. Hehe. Ni vet hur det är. Ibland önskade jag att inte typ 98% av min bekantskapskrets läste denna bloggen, tääänk vad mycket jag faktiskt hade fått sagt då. Nu måste jag anpassa mig lite om man säger så. Jobbigt de stunder när man vill skriva tills fingrarna blöder. Som inatt. Nåja, dags att slänga sig på soffan och halvsova framtills att det är dags att göra morgon på riktigt. Vilket enligt mina beräkningar är om sisådär 2 timmar som mest.

artonde februari.

Imorse bröt jag ihop en kort stund, efter att ha dealat med nattskräck vid midnatt, upp vid fyra igen för att leka och när A ÄNTLIGEN somnade runt sextiden (och jag var sååå redo att göra detsamma!) så vaknade hon istället av att danne gick upp i samma veva. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Och trots att jag visste att han var tvungen att åka till jobbet, så kändes det ändå extra tufft att bli lämnad i ett av mina svagaste ögonblick. När allt man vill är att vara två om det jobbiga, kunna ta hjälp av varandra. Jaja. Idag tänkte jag vara självisk. Ta en lång dusch och kanske gå en promenad i min ensamhet, jag behöver ladda om. Daniel ska till Stockholm i slutet av veckan, så då är jag ensam i två hela dagar och efter det åker vi till Norge: jag m-å-s-t-e få samla kraft om jag ska orka.

Jag är dock så jäkla tacksam över hur fina människor jag har runtomkring mig. Efter min tredagars-blues (som dock verkar hålla i sig) så ringde först mamma, sen skrev viki och alexandra, och idag fick jag ett så fint meddelande på facebook av en gammal klasskompis. Ni gör mina pissdagar så mycket bättre, ska ni veta! Att bara få bolla tankar och rensa hjärnan på strunt som tynger. ♥ 

Tecken på nattskräck:
- Skriker hysteriskt och slår/sparkar omkring sig.
- Är helt okontaktbar och otröstlig.
- Attackerna kommer oftast efter 30 minuter upp till 3 timmar efter insomnandet.
- Verkar vara vaken, men är egentligen i djupsömn.

Hjääälp, finns det något mirakeltips? Sova med nattlampa? Ljud? Det är så jäkla hemskt att se henne i sån panik, men det blir nästan värre när jag plockar upp henne: vad ska jag göraaa?!

sextonde februari.

Det är ju snart dags att uppdatera A's garderob med storlek 74, så jag har spanat runt lite på nätet och rekat inför kommande köp. Polarn och pyret har blivit en klar favorit här hemma, dels pga fina mönster men också för smidgheten på deras plagg. Dem har liksom tänkt en extra gång vad vi småbarnsföräldrar behöver. Det är inga helvetespyjamasar med tjugotusen knappar som man snabbt lär sig att hata, utan PoP kör med drakedja (prisa gud!!!). Dem har också tunna fleeceoveraller, perfekt på vintern när ongen ska åka bil men inte får sitta i en tjock vinteroverall. Priset är ju rätt saftigt om man jämför med övriga klädbutiker, men man får verkligen vad man betalar för. Redan nu märker jag att många av våra HM-kläder har gett upp efter några tvättar, blivit missfärgade och tappat form. Mycket har vi fått slänga. PoPkläderna däremot, kommer lätt hålla sig fina till kommande syskon. Så det får det vara värt!




femtonde februari.



Såhär har vi legat mestadels av dagen, i sängen med babblarna och någon film som sällskap. Alice är fortfarande hostig så vi försöker ta det lite lugnt, men vi har iallafall löst mysteriet med hennes gnälliga humör: första tanden är på väg upp! Det har redan trängt igenom en liten tagg, och klart som tusan att det gör ont då och att hon är lite extra ledsen. Det har hänt sååå mycket den senaste månaden, herregud. Hon har lärt sig att sitta utan stöd, sagt sitt första ord, är på g till att lära sig krypa och nu tänder?! 6 månader verkar vara den magiska åldern när det kommer till utveckling, iallafall i vårt fall.

Det sjunker in mer och mer för varje dag att jag faktiskt är mamma, i början kändes det nästan som att jag ljög (haha???) när jag sa till folk att jag hade en dotter, för det kändes så overkligt alltihop. I mitt huvud var jag fortfarande gravid ett lååångt tag efter förlossningen, det tar ju ett tag att vänja av sig vid det som varit vardag i 9 evighetslånga månader. Men det är dagar som dessa som det går upp extra mycket för mig, när vi möter nya situationer som jag måste hantera och lösa. Typ som tandsprickning, nattskräck, hård mage och röd stjärt. Då finns det inga tvivel om att jag känner mig som en mamma! 

tolfte februari.

När klockan är 02.35 och Alice har skrikit oavbrutet i en timme av jäkligt oklara skäl och Danne sover som en gris bland bomull (???) och man ba TBT till när jag pratade om att vara i fas med sömnen sin, TACK livet:

nionde februari.

Åhneeej! Då var det vår tur, Alice har blivit sjuk! Bara väntade på att det skulle drabba oss också, med tanke på att hela kosmos har hunnit vara sjuka nu i februari. Hon har varit grinig i två dagar, matvägrat sen imorse förutom ytterst lite gröt, hostar från och till och nu ligger tempen på 38,2. Fick i henne lite alvedon efter lite stretande, och nu fick hon äntligen lite ro att sova. Det är verkligen så jobbigt som alla säger, att se sitt barn sjukt och ynkligt. Man känner sig totalt hjälplös när dem gråter och är otröstliga. Jag tar alla sjukdomar i världen, bara hon slipper liksom. Funderar på att gå ut en sväng med vagnen när hon vaknat, lite frisk luft skadar väl inte tänker jag? Så länge hon ligger skyddad.

femte februari.



Var precis en sväng på ICA och hämtade upp ett paket från H&M. Beställde hem ett två-pack pyjamasar på rea till A, hon har ju växt ur allt IGEN!? Eller håller på iallafall, 68 är snart ett minne blott. Känns som att jag fyllde på hennes garderob med nya kläder alldeles nyss (och det gjorde jag nog med), oh well! Jag älskar dock att sitta på nätet och spana in söta barnkläder, så i dont mind. Det enda dumma med H&M är att storlekarna oftast (alltid) är slut, förutom de allra största. Speciellt på barnavdelningen. Man hittar något klockrent som man veeerkligen vill klicka hem och så är det slut i de tre närmaste storlekarna, lagom surt! Dem borde fylla på sitt lager lite oftare kan jag tycka, pyjamas exempelvis var ju nästan helt omöjligt att få tag i.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och vänta in min käre sambo som slutar en timme tidigare på fredagar. Planen var egentligen att träffa Annie ikväll, men hon var sjuk så det fick vi ställa in. Istället slänger jag och mannen ihop lite egenfriterade lökringar som snacks och gör något gott käk på det, och bara myser ikväll med vår lilla tjej! 

tjugonionde januari.

Häromdagen läste jag en lång historia skriven utav Alexandra Östling (HÄR kan ni läsa den!), som drabbades av det mest fruktansvärda en familj kan göra. Förlusten av sin lilla dotter Nova som inte blev mer än 1,5 år. Allt på grund av en kvävningsolycka (popcornkärna!), som orsakade en så grov hjärnskada att hon några dygn senare förklaras hjärndöd. Jag finner knappt ord, det är först när man blir mamma som man verkligen inser alla potentiella faror i hemmet och sin vardag för en liten, läskigt. Hur hjärtskärande och jobbigt det än är att läsa, så är det viktigt. Viktigt att förstå vad en millsekund av att titta bort kan leda till. Viktigt att veta hur man agerar i en livsavgörande situation. INGEN ska behöva uppleva något liknande som familjen Östling!

Här har ni två livsviktiga filmer att titta på, oavsett om ni har barn eller inte (all kunskap är bra kunskap!). Man vet nämligen aldrig vilken slags situation man kan hamna i! Den första förklarar hur man åtgärdar luftvägsstopp, och den andra hur man utför HLR på barn under 1 år:

tjugoåttonde januari.

Har läst era kommentarer om tidig inskolning och hjärtat känns genast några kilo lättare! Tack för era tankar. Det finns inget som säger att det blir sämre för att man skolar in tidigt, inte heller att det skulle gå lättare och mer smärtfritt vid två års ålder. Resultatet beror nog mest på barnet. Alltså väääldigt individuellt, som med allt annat. Därför kan jag inte riktigt förstå hetsen. DITT barn kanske aldrig skulle klara av att skolas in vid en viss ålder, alla har olika förutsättningar, men ta inte för givet att alla andra barn är likadana. Alice har hittills visat sig väldigt orädd och tuff. Hon tar för sig, utforskar och är trygg i allas sällskap. Som det känns nu kommer förskolan inte vara något problem när det är dags. Skulle det sedan visa sig, att hon efter första året fyllda, plötsligt blir introvert, skärrad och inte kan lämnas ur sikte av någon anledning: ja då får vi givetvis anpassa oss efter situationen då. Ur ett pengaperspektiv är detta vårt bästa alternativ, ja, men jag skulle däremot aldrig ignorera mina mammainstinkter, alltså göra något som känns fel i varenda cell i min kropp. Jag skulle aldrig utsätta Alice för ett trauma, och om lämnas ensam på förskola skulle visa sig vara traumatiskt på något sätt - då betyder pengar noll. Hennes välmående går självklart först av allt! Jag tar inte ut något i förskott, time will tell om det funkar eller inte. 



Hennes ögon ser gärna mörkbruna ut på bilder, men dem är faktiskt blåa i verkligheten! 

tjugofemte januari.



Godkväll vänner! Jag och lilla fröken är hemma själva ikväll, så jag passade på att slänga ihop denna läckerhet gjord på kokosdryck, banan och hallon (och ladda upp med en skål godis) inför farmen. Imorgon tänkte jag svänga förbi jobbet och prata om min återgång, hur vi ska lägga upp det osv. Det börjar ju närma sig! Förhoppningsvis kan jag hoppa på 75-80% till en början, dels för att jag ska orka med omställningen och dels för att A inte ska behöva spendera så många timmar på förskolan när det väl är dags för det. Jag grämer mig lite inför att hon bara kommer vara 1 år & 2 månader på inskolningen, då det känns som någon slags tävling  mammor emellan om vem som kan stanna hemma längst. Vi har liksom inte råd att gå hemma obetalt, och när Daniel har varit hemma i sommar är våra dagar slut: så vad har vi för val? Hur har ni gjort?