lilla london liv !

Kategori: funderingar

tjugofemte januari.

Kära dotter.

Du är två och ett halvt år i skrivande stund, och än kanske du inte riktigt förstår. Din värld kretsar ju mest kring att försöka få glass till frukost och göra precis tvärtemot vad mamma och pappa säger. Men jag skriver det här för att du, om några år, ska veta att du växer upp i en annan värld än den jag, din moster och mormor föddes in i.

År 2017 startades en lavin. En lavin av ilska, sorg och något oerhört stort. Det är obegripligt nu, men du kommer att förstå sen, kära dotter. Hur detta enorma, som vi får vara en del av, kommer påverka ditt liv. För du föddes ju som flicka, kära dotter, och oavsett vem du senare i livet bestämmer dig för att vara: så finns det fortfarande någon som kommer försöka omvandla ditt kön till din största svaghet. Tysta dessa röster, innan dem hinner tysta dig.

Men jag hoppas, kära dotter, att du enbart kommer märka av små fragment av världen som den är formad nu, när du växer upp. Att det finns mer regler än undantag. För jag vet, det kommer ta tid innan vi är där. Vid mållinjen. Men vi kvinnor, unga som gamla, år 2018: börjar nu trampa upp stigen som ska leda dig och andra dit, kära dotter.

nionde juli.

Efter några vändor på vårdcentralen, ett dygns fastande, fyra liter (!) laxermedel, en jobbig koloskopi och en ännu jobbigare gastroskopi senare: så rullades jag in i det intetsägande rummet på Mölndals sjukhus där jag ombads att vänta in en läkare. Några minuter senare knackar det på dörren, mannen stiger in och sätter sig försiktigt på en stol bredvid mig och räcker över en broschyr: "låt inte Crohns sjukdom hindra dig". Hjärnan går på högvarv, händerna är svettiga. Det kunde ha varit värre, men jag var inte beredd. Ge mig lite antibiotika och låt mig åka hem, tänkte jag. Precis som om det vore lite halsfluss. Läkaren förklarar att Crohns är en kronisk sjukdom, och det finns inga botemedel - bara metoder för att hålla det under kontroll. Okej, så vad händer nu? 

"Crohns sjukdom är en inflammation i mag-tarmkanalen, oftast i nedre delen av tunntarmen och i övre delen av tjocktarmen. Vanliga symtom är att du får magknip efter maten, lös mage, och att du går ner i vikt. Du kan inte bli helt frisk, men med behandling kan du leva i stort sett som vanligt. Behandlingen består av olika typer av läkemedel. Har du svåra besvär kan du behöva opereras så småningom." 

Allt som jag upplevt och känt de senaste månaderna, fick jag äntligen ett svar på. Mina plötsliga knivhuggs-liknande kramper i magen. Det eviga springandet till toaletten. Tröttheten. Konstanta sjukdomskänslan. Den oförklarliga viktnedgången. Trots att det är en slags lättnad, kan jag inte låta bli att samtidigt känna mig arg. Arg på alla de människor som på senaste tiden tagit sig friheten att klämma på mig. Som har påpekat och dragit slutsatser, både högt inför mig och bakom min rygg: om att jag minsann måste äta mer. Att jag kanske har problem. Att guuud vad liten jag är, jag försvinner snart! Att jag nog glömt bort vad mat är. Varje - jäkla - dag. Ni kan ju tänka er känslan, när man i själva verket äter för två. Och känslan av att MIN KROPP, min (!!!) inte borde få finnas och är fel för att den inte behagar andra. Min fina, starka kropp som både orkat igenom  benbrott, infektioner, en hel graviditet, en förlossning och nu Crohns. Tänk om alla hade kunskapen om att undervikt/övervikt inte bara betyder en sak, att det kan finnas tusen orsaker. Tänk vad mycket tårar det hade sparat mig. Ätstörning är något hemskt och jobbigt och förjävligt för den som går igenom det, och att kasta ur sig något sånt till någon som inte gör det är också hemskt och jobbigt och förjävligt. 

Hur som. Nu har jag påbörjat en intensiv kortisonbehandling för 7 veckor framåt. För att läka de sår som jag har i tarmen som har gett mig s.k skov. Därefter ska jag till läkaren igen och då ska vi kika på vilka mer långsiktiga medicineringsalternativ som passar just mig. Jag hoppas mest på att jag slipper massa läskiga biverkningar, jag vill bara återgå till det normala.


trettonde maj.

C'est la vie, liksom. Jag har slut på ord, men gott om tårar. Kanske njuter du av min tystnad, jag som alltid pratar för mycket. Moa som alltid ska känna så jävla mycket. Men på något vis har du lyckats förändra mig med tiden. Så istället är jag tyst. Allt jag vet är att det lilla som finns kvar är så skört, så skört. Jag är skör.

"Res dig efter varje smäll, din tid kommer".

femte mars.

Godmorgon, det är helt otroligt vad utvilad och fräsch jag känner mig! Sa ingen småbarnsmamma vid 04:00 ever. Jag har varit igång hela natten. H-E-L-A N-A-T-T-E-N. Från det att vi gick och la oss runt tio, så har jag sprungit in och ut från sovrum till sovrum som en galning. Sovit som mest 10-15 minuter mellan varven. Jag är aldrig arg/frustrerad på Alice sådana här nätter. Aldrig. Hon är bara en bebis. Hennes instinkter är att gråta när hon är ledsen, vara vaken när hon är pigg och skrika när hon är hungrig eller har en obekväm blöja. Hon bara är och existerar. Däremot blir jag frustrerad på samspelet inom dessa fyra väggar. Och på mig själv. Att man inte lämnar varandra i sticket, som inatt är ett bra exempel på. Jag vill bara att det ska vara lika "bekvämt" för båda, att verkligen känna att vi gör det här IHOP. Iallafall när vi båda har möjlighet att faktiskt göra det TILLSAMMANS. Det är väl inte för mycket begärt, eller? För vi gav väl ändå in oss på det här SOM TVÅ?

... Och varför blir jag då frustrerad på mig själv? För att det resulterar i otillräcklighet. Jag räcker inte till. Inte nog för att se till A's behov och välmående 24 h om dygnet, mina egna, samtidigt ha energi över till andra relationer och hålla snyggt hemma med rena kläder att ha på sig. Att göra allt detta på sömn-minimum är en utmaning, minst sagt. Jag har numera ont i magen dagligen för all stress jag bär på, jag petar i mig dagens första mål efter 17 och då är jag knappt hungrig längre för aptiten är lika med noll just nu. Hållbart? Inte alls. 

Hur som, lilla fröken har bestämt sig för att sova igen efter någon timmes lekande. Nu är klockan fem. Ja, det tog mig ungefär en timme att skriva det här för först var jag så arg så jag skrev hejvilt, vilket kanske var lite väl... utlämnande. Hehe. Ni vet hur det är. Ibland önskade jag att inte typ 98% av min bekantskapskrets läste denna bloggen, tääänk vad mycket jag faktiskt hade fått sagt då. Nu måste jag anpassa mig lite om man säger så. Jobbigt de stunder när man vill skriva tills fingrarna blöder. Som inatt. Nåja, dags att slänga sig på soffan och halvsova framtills att det är dags att göra morgon på riktigt. Vilket enligt mina beräkningar är om sisådär 2 timmar som mest.

sextonde februari.

- Varning för gnäll -

En sådan dag när hjärnan och kroppen går på högvarv. Det är tufft att vara igång från natt till kväll utan någon som helst paus med en extremt (för tillfället) gnällig bebis, en eloge till alla ensamstånde föräldrar - verkligen! Det är antagligen den där jäkla tandens fel, hon är ju världens gladaste bebb annars. Det blandat med hundra andra känslor och tankar som jag bär inom mig just nu gör att det blev lite för mycket just idag. Mitt humör är i botten, men jag får liksom inget utlopp för mina känslor. Förr hade jag ett behov av att ventilera allt, prata om minsta lilla. Men nu är jag mer introvert. Stundtals, speciellt dem senaste dagarna, har jag känt att jag håller på att tappa mycket av mig själv. Äsch.



... Men du är fortfarande min största lycka här i livet, trots att jag är lite trött ibland 

förste februari.

Hojhoj! Satt nyss och slösurfade på facebook och såg ett inlägg om cellprov i en mammagrupp som jag är medlem i. Av 125 kommentarer skrev mer än 80% om sina cellförändringar. Vissa hade försvunnit med tiden av sig självt, andra hade varit grövre som krävde operation och någon hade haft fullt utvecklad livmoderhalscancer. Det är ju fruktansvärt att det är så vanligt. Rökare löper större risk för cellförändringar, men alla som är sexuellt aktiva kan drabbas. Jag tog aldrig HPVvaccinet som erbjöds oss tjejer i högstadiet, så visst känns det då extra viktigt att gå på kontroller och det OFTA. Jag skulle kunna vänta tills jag fyllt 23 och då får hem min första kallelse, men varför vänta till hösten? Istället bokade jag en tid redan på fredag. Är det något fuffens på gång i kroppen min så vill jag hellre veta det nu än om några månader. Och du som läser, snälla lova mig att inte strunta i dina tider. Ring och boka på en gång om du är över 20 och inte har gjort nån. Utnyttja den sjukvård vi faktiskt får gratis! Det är liksom en timme av ditt liv, som ger dig många fler om en avvikelse upptäcks. Kan du lova mig det? Yes? Tack.

Att bli mamma har gett mig perspektiv på livet. Vad det är värt. Jag är mer rädd för sjukdomar och olyckor nu än förr. Jag ser mig för en, två, tre extra gånger innan jag går över gatan. Jag vill inte missa värdefull tid med Alice, det är min största rädsla av dem alla. Inte på grund av vårdslöshet i vardagen eller för att jag struntade i att kolla upp den där knölen som ömmar. Jag vill att hon ska ha sin mamma vid sin sida så länge som det är mänskligt möjligt. 

Byt ut din selfie mot en cellfie!

sextonde november.



Världen har varit upp och ner ett bra tag nu, men det känns som att hemskheterna peakade denna veckan. Dock börjar jag bli bra trött på alla statusar där folk beklagar sig över att just Paris får så mycket uppmärksamhet. Är det verkligen rätt tid att sprida mer negativ energi bland människor just nu? Folk som bara försöker visa sin omtanke och kärlek? Varför förminska Frankrikes sorg, bara för att dem får några fler artiklar i tidningarna? Att Facebook färgas blå, vit och röd betyder inte att man endast fokuserar och uppmärksammar en hemsk situation av flera stycken. För i grund och botten handlar det om terrorismen. Den gemensamma nämnaren bland alla drabbade länder. Det är den vi vill bekämpa. Förinta. Aldrig se mer av. Så istället för att sitta och räkna profilbilder, tycker jag att vi ska lägga fokus på grundorsaken. Det som faktiskt är viktigt. Och det är att det inte ska upprepas igen. Någonsin. Någonstans. 

andra oktober.

"Och ersättningen funkar bra? Jaha okej, du ammar alltså? Du hade för mycket mjölk eller? Du vet väl om att barn riskerar att bli mer sjuka av bröstmjölk, eller så växer dem upp och blir helt dumma i huvudet. Du gav väl ersättningen en chans? Men om du prövar en bättre sugvänlig flaska, då kanske det går ändå? Själv gav jag ersättning i ett år och det var det bästa jag gjort! Förstår inte varför man väljer något annat"

Vi leker med tanken hörni: att du som ammar ditt barn, mer eller mindre fick höra detta varje dag. Att du blev utfrågad och ifrågasatt för ditt val att amma. Vid varje släktmiddag. Av vänner. Vänners vänner. Kollegor. Till och med en främling inne på ICA. Du möts av dömande blickar varje gång du slänger fram ditt bröst, trots att ungen ligger där och suttar nöjt. Hen blir ju mätt. Men folk runtomkring dig, dem blir aldrig mätta på att diskutera vilken negativ påverkan ditt val har på ditt barn. Du får ta en strid dagligen, för att övertyga folk om att ditt barn mår bra ändå. På något vis överbevisa att du är den bästa mamman till ditt barn. Att du är en bra mamma överhuvudtaget. För det val du har gjort, om hur du får i ditt barn föda, ger folk rätten att tveka: över huruvida du ger ditt barn tillräckligt med närhet, kärlek och stimulans. Det ger folk rätt att ha förutfattade meningar om dig som mamma, för att du gjort ett av två val.

Jag ammar inte, nej. Ni behöver inte ens veta varför. Varför ska inte ens behöva existera. Bara ett därför. Mitt val att ge ersättning är i dagsläget skuldbelagt. Inte av mig, inte av mitt barn eller min partner. Vi mår utmärkt. Men utav kvinnor som tror att mammarollen sitter i brösten, i hur mycket mjölk och hur ofta. Men vi är alla lika bra, hallå hörde ni det? Ni ända där borta med mjölkfläckade t-shirts och inlägg? Vi är alla dem bästa mammorna vi kan vara för våra barn. Vi är varken sämre eller bättre än någon annan, speciellt inte för en sån sak hur vi väljer att ge vårt föda det första halvåret. För efter dem där första månaderna blir vi ju enade igen. Vi mammor. Det blir välling, gröt, smakportioner och tillslut mat. Där håller vi sams. Där snackas det inte skit. Vi håller ihop bland nerbajsade kläder och enminuters-duschar.

Så kom igen, jag kan skälla på vidriga gubbstruttar som stirrar på dina meloner när du ammar offentligt, om du hittar närmaste ställe med en micro där vi kan värma min flaska.

sjätte september.

Grindag. Tröttdag. Gråtdag. Åter igen är jag så jävla tacksam över att min Annie finns. En vän man kan babbla bort timmarna med över telefon. Klaga lite. Gnälla över fuckboys. Skratta och skämta. Det känns alltid lite bättre tillslut, efter några visa ord och råd från min vapendragare. Hon har funnits där i halva mitt liv. Hon har stått vid min sida genom krossade hjärtan, dåliga haircuts och fyllor. Numera handlar våra snack mest om hur det är att leva med någon, typ konsten i att bråka med någon tjugo gånger på raken om städning. Vi förstår varandra. Varje gång. Och varje gång får hon mig på andra tankar, för jag vet att hur ensam jag ibland känner mig, så är jag aldrig det. Hur många gånger jag än blir lämnad, så blir jag aldrig det. För hon finns alltid kvar. En vän för livet.

fjärde september.

När jag var yngre skrev jag dagböcker. Många sådana. Jag avverkade bok efter bok, fyllda med hemligheter, kompistjafs och pojkbekymmer. Det gamla vanliga, ni vet. Många har jag sparat, mest för att kunna bläddra igenom och få mig ett gott skratt, typ: "jag och jonny har nu varit tillsammans hela sommaren, vi har träffats en gång själva, jonny in my heart forever <3<3<3". Jonny med skinnjackan, som jag aldrig hörde av igen efter sommaren 03. Det jävla aset. 

Hur som helst. Livet gick vidare efter Jonny (hehe) och jag hann bli kär i cirka tusen killar fram till 2007, året då min sista dagbok skrevs - men denna handlade varken om kärlek eller mens. Den blev faktiskt bara en sida lång, två meningar kort:

"Kära näsjävel. Jag hatar dig!!!"

Jag var alltså tretton år och hade precis kommit till insikt att min näsa var den fulaste i hela världen. Att den var lång, krokig, stor. Tillskillnad från Jonny med skinnjackan, gick livet liksom aldrig vidare. Jag fastnade där, i min osäkerhet. Jag kunde spendera timmar framför spegeln. Jag drog, slog och nöp i hopp om att den skulle gå sönder och kanske ändra form.

Kära näsjävel. Jag hatar dig!!!

Jag var fjorton när jag grät inför mamma och pappa, och bönade och bad om en näsoperation. Detta var första, av mååånga gånger. Deras ord, att jag var fin som jag var, betydde ingenting. Jag höll inte med alls. Min näsa var ful, och därför var jag ful.

Kära näsjävel. Jag hatar dig!!!

Jag var sexton när jag började gå på fester. På festerna fanns kameror. Fick någon för sig att fotografera lite spontant, fick jag genast panik: att jag kanske skulle fastna på bild i någon ful vinkel, där näsan snodde fokus. Att jag inte skulle hinna inta en bra position, där näsan såg "okej" ut. Värsta tänkbara var bilder i profil. Det fanns ingen chans i världen att en sådan bild på mig skulle få existera, inte frivilligt iallafall. 

Kära näsjävel. Jag hatar dig!!!

Jag var tjugoett när jag insåg att jag faktiskt har ekonomin till att ta ett lån och äntligen få det överstökat. Jag stod på Akademikliniken i Göteborg, när läkaren skrattade och sa: men... Vad är det du vill fixa? Tyvärr, men jag vill inte utföra något ingrepp på dig. Ditt näsben är redan så fint, en operation kanske bara gör det värre". Jag blev åter besviken. Här hade jag redan betalat 600 spänn, för att sedan få höra samma jäkla strunt som när jag var fjorton. Varför såg ingen det jag såg? Varför kunde ingen bara hjälpa mig? 

I åtta jävla år, har mitt komplex följt mig. Jag kan fortfarande känna mig obekväm när folk sätter sig vid sidan av mig på bussen, eller kanske på krogen: för då ser dem mig i profil. Jag har /ALDRIG/ haft håret uppe i en stram tofs, för det ger näsan mer fokus än någonsin. Jag avskyr fortfarande att hamna på oförberedda bilder. 

Jävla näsjävel. Jag hatar dig!!!

Men så fortsatte han: "din näsa ger dig karaktär, tänk att det kanske är just det som får folk att titta på dig en extra gång, på ett bra sätt. Kanske tycker någon t.om att det är den vackraste delen på dig"

För första gången nådde orden in. Tänka sig att det krävdes en total främling för det. Just där och då insåg jag hur jävla fjantigt det faktiskt var. Jag har en man i mitt liv som älskar mig, en fantastisk dotter som säkerligen kommer få min näsa (och på henne är den ju världens finaste?) - så mycket kraft och energi som jag slösat på att må dåligt över något som ingen annan i världen har märkt eller tänkt på förutom jag. 

Men, kära näsjävel. Jag hatar dig inte längre.

Idag, för första gången i livet, så går jag nu med uppsatt hår. En värdslig sak för en annan, världens sak för mig.

tjugofemte juli.

Vi lever i två helt separata världar här hemma. Jag i min snartblirjagmamma-bubbla och Daniel med sitt dykarintresse/beroende, nya utrustningen för 25 papp och alla kurser han vill gå. Telefonen går på högvarv och jag får påminna om min existens med jämna mellanrum, ställa lite kontrollfrågor då och då så jag vet att han är med i svängarna, typ "vet du hur många dagar det är kvar nu?", så att det inte kommer som värsta chocken för honom om vattnet går. Själv stressar jag fortfarande en del över att vi inte har allt hemma: typ som ett babynest om vi ska ha henne i vår säng första tiden. Samtidigt är inte allt helt hundra i nya lägenheten än med upphängda tavlor osv (vi har betongväggar så jag kan inte fixa det själv), men nu orkar jag liksom inte påpeka det mer. Det får helt enkelt vara då. Sååå trött. Kan jag få tillbaka mina nätter snart, tack?

åttonde juli.

Jag saknar...

... Att ha ett oändligt urval av kläder i min garderob och i butiker. Att inte jämt behöva tänka att kläderna ska vara "gravidanpassade" när det kommer till material, passform och vart sömmarna sitter. Inte trodde jag att man kunde sakna högmidjade jeans och små åtsittande croptops såhär mycket.

... Mat. Cravingen efter goda ostar, lufttorkad skinka och att kunna dränka mig i kaffe. Något som jag inte direkt suktat efter i mitt ogravida liv, men som nu plötsligt känns jobbigt att vara utan. Man vet inte vad man har förrän det är borta sägs det ju, hehe.

... Träningen. Att kunna röra på mig aktivt i mer än tio minuter utan att bli helt slutkörd. Jag har inte satt min fot på gymmet sedan i december, för någonstans där försvann min ork totalt. Att orka med den lilla biten ner till ICA eller en sväng på stan är just nu en vinst, jag har verkligen blivit totalt förslappad.

... Rakning. Vi måste verkligen prata om det här! Fram till vecka 30 var jag som en slags ninja i duschen, och det var liksom i got 99 problems but shaving aint one. Nu, några veckor senare, har jag typ gett upp. Armarna är korta likt en T-rex och jag blir anfådd av att nå benen, magen är numera för stor och hård för att "flytta på" för bättre sikt, så att vårda kära fiffy är ett jävla heldagsprojekt. Stackare.

... Aktiviteter. Att titta på alla säsonger av kniven mot strupen och typ allt annat som finns på viaplay räknas inte riktigt. Nu menar jag typ saker som en heldag på Liseberg (kom igen, jag är ju bara 21!), go-kart, äventyrsbad, galna utekvällar, utomlandsresor, konserter, festivaler. Ja, typ allt fartfyllt och roligt men som givetvis är för riskfyllt när man är gravid. I miss my life.

... Mitt /nästan/ stabila jag. Säger bara ett ord: hormoner. Att inte förvandlas från världens kärleksfullaste till ett gråtande, argt nervvrak på två sekunder ska bli skönt. Eller ja, att inte bli det mer än vanligt iallafall, hehe.

Jag saknar inte...

... Kropp och vikthets. Första gången i mitt 21åriga liv som jag faktiskt var någorlunda nöjd över min kroppsform, var månaderna precis innan jag blev gravid. Så tanken av att jag skulle gå upp i vikt och "tappa" de muskler jag kämpat för en tid kändes jobbig: TILLS det faktiskt hände. Nu känner jag ju mig inte alltid på topp utseendemässigt då jag får lite sämre hy, hår osv: men min kropp är däremot vackrare än någonsin! Det har varit så otroligt skönt att se sig själv i spegeln och inte tänka att "några till magövningar, sen är jag där", eller "några squats till". Nu är magen bara rund och blir bara större, rumpan ser mindre ut och tuttisarna något fylligare: och det är inget jag reflekterar över förutom att det är mysigt att bebis växer. Kvinnligheten är på topp liksom, jag har ju ett litet liv i mig!

... Mensen. Lingonveckan. "That time of the month". Den är jag gärna utan en livstid till av helt logiska skäl och anledningar, som nog ingen tjej här behöver få förklarade för sig egentligen. Trots att hela graviditeten har varit en stor mensvärk från och till, och den bergis kommer sluta i en enda stor jäkla megavärk: så har man iallafall sluppit kladdet, pengarna och paniken över att tampongerna är slut. Och DET har varit priceless.

... Bakfylla. Jäklar vad man gottar sig på helgen när man vaknar upp utan huvudvärk och "vad gjorde jag igår"-ångest. Däremot saknar jag ju vilda utekvällar, att ta ett glas vin med Annie och att kunna gå på krogen utan att få massa dömande blickar. Men bakfyllan, den jäkeln saknar jag inte!

tjugosjunde maj.


Imorgon är det urnsättning för min fina måmi som gick bort i höstas. Tyvärr kommer jag inte vara där, men hon kommer finnas i mina tankar varenda sekund under morgondagen. Särskilt vid klockan 10, då låter vi henne vila på riktigt, på samma plats förevigt. Älskade människa, vad du fattas oss. Jag har drömt väldigt mycket om henne på senaste, inga speciella minnen eller så: vi bara promenerar längs en grusväg och pratar. Vilket är ganska lustigt, eftersom vi inte kunde prata på flera år pga hennes sjukdom, men så härligt. I mina drömmar är hon en helt frisk människa, vilket jag tror hon blev stunden hon släppte taget. Frisk, trygg och glad: precis som vi vill minnas henne.

tjugofemte maj.

Häromdagen ramlade jag in på Nyheter24 och en debattartikel (http://nyheter24.se/debatt/798622-din-graviditet-ar-inget-javla-mirakel) som verkligen träffade spot on: och då menar jag inte på ett positivt vis. De första raderna fick mig att skratta, "din graviditet är inget jävla mirakel" skriver denna Nicole Rydén, och jag tänker att det inte finns en chans i världen att hon menar allvar.

Men skratten dör ut efter bara någon mening och övergår till tystnad. Jag blir istället mållös över hur denna människan uttalar sig om graviditeter och moderskap (som f.ö inte har barn själv) och alla instagram-morsor (läs: typ ALLA småstadsmammor, viktig iakttagelse) som endast lever för sina barn och har inte något annat värdefullt i sitt liv (???), bara för att dem väljer att visa upp dem i sociala medier flera gånger om dagen. Hm. Jag blev sedan förbannad: fan så arg jag blev! Varje jävla graviditet ÄR ett mirakel. Det spelar ingen roll att kvinnor har gjort det i tusentals år och att vi är gjorda för att föda barn, det är fortfarande inte en självklarhet för alla: och DÄRFÖR är varje jävla graviditet ett mirakel!

Tur då att kvinnor som Emma, en småbarnsmamma som också skriver för nyheter24, kan stiga in och tala åt oss (http://nyheter24.se/debatt/798910-mitt-perfekta-javla-mirakel-heter-leah) som tycker Nicole är helt ute och seglar. Heja Emma!

För världen är det bara ett barn, för mig är mitt barn hela världen!

GODNATT