lilla london liv !

Kategori: han, jag & kärleken

tolfte oktober.

Hola! Idag är BÄSTA DAGEN, som Penny Schulman skulle sagt. Fast inte riktigt. För nu är det söndag, och egentligen skulle jag skrivit det här inlägget igår. Livet har kommit emellan cirka hundra gånger den här veckan, jag har verkligen inte haft tid eller lust egentligen till att sätta mig ner och blogga. Jag och Danne har dessutom följt en serie slaviskt senaste dagarna (skam heter den!), så såfort vi har fått en stund över har vi krupit ner i sängen med paddan. Annars har vi ätit middag med hans föräldrar och planerat inför teneriffa i december. Och firat vår dag. Eller firat och firat. Daniel kom hem med rosor och jag med mina tusen andra tankar i skallen hade knappt reflekterat över vilken dag det var. Vi brukar egentligen inte uppmärksamma dem så värst, på sin höjd något fint sms här och där under dagen. Brukar ni göra något speciellt?

Och när vi ändå är inne på ämnet förhållande: jag har ju skrivit ett par ärliga inlägg här i mina dagar. Om frustration i vardagssituationer, om problem vi stött på som nyblivna föräldrar, om våra bra och dåliga stunder. Kanske har ni, genom bloggen, då fått en bild av hur Danne är. Men hur är det egentligen att leva och vara partner med mig? Själv skulle jag beskriva mig som oförutsägbar, rolig, romantisk, närhetssökande, tjatig, mysig, bestämd, jävligt jobbig, alldeles underbar och säkert helt omöjlig at times. Jag kan från ingenstans få för mig att skriva ett kärleksbrev, råhångla i förbifarten i hallen och sen kan jag också vara sur en hel kväll över att tvätten inte blivit upphängd eller tycka det var sjukt onödigt att han tog bilen till Willys för att handla när vi bor 5 minuter gångväg från ett ICA. Men med tanke på att vi snart (nästa månad!!!) firar tre år tillsammans så vill jag tro att jag är helt OK att vistas runt (danne hävdar nog dock annat när jag exempelvis beter mig som 10 år när det kommer till att välja mat för dagen, köttfärslimpa bläh). Men som sagt. Helt OK.




tjugoförste mars.



Jag är så lyckligt lottad som har denna människan i mitt liv, och för världens mest fantastiska dotter som vi gett varandra. För allt stort vi delar och för det som väntar. Han plockar upp och bygger upp mig, bit för bit,  på dem allra gråaste av dagar. Han är min trygga famn att gråta och bli liten i. Han är skrattet klockan ett på natten när vi båda är för trötta för att existera. Han är känslan av att komma hem. Jag följer dig vart du än går.

tjugoåttonde januari.



... Idag är ingen vanlig dag, för det är dannes födelsedag!!! Hurra hurra hurraaa! Kan tänka mig att han i läsande stund suckar högt för sig själv, eftersom han de senaste månaderna gnällt av åldersnoja (han fyller 24...) men det struntar jag i! Jag har alltid varit en person som älskar att fylla år och håller hårt på traditionerna. Det ska vara skönsång tillsammans med en bricka med tänt ljus, en blomma, paket och frukost på sängen. Annars kan det lika gärna vara. I present fick han ett ölbryggningskit, så nu kommer det likna rena rama Breaking Bad här hemma i vårt kök dem kommande veckorna. Han fick även en burk fylld med söta lappar, med anledningar varför jag älskar just honom. Simpelt men fint. Jag tycker alltid det är roligast att ge något personligt, något som verkligen kommer från hjärtat. Ikväll firar vi med lite bubbel och gott käk, får väl klia honom lite extra i håret vid läggdags också, såhär på hans dag. Grattis igen hjärtat, jag åldras gärna med dig lite till!

tionde september.



One of those days när man springer runt i myskläder, låter tuttarna hänga fritt och inte gör något vettigt alls. Till helgen blir det andra bulls tho! Då får vi b.la besök från stockholm, och så ska vi fira dannes syster som har fyllt år. Förhoppningsvis hinner man träffa bestie och en vän som är här på besök från växjö också! Hon har inte träffat lilltjejen än, så det vore skoj om hon fick göra det. 

Idag har jag och danne varit ett par i 22 månader, alltså snart två år. Månadsdagar är inget vi egentligen brukar fira, förutom att kanske käka något extra gott just den dagen. 22 månader känns skrattretande lite med tanke på att vi har hunnit med två lägenheter, en förlovning och ett barn: hur ser livet ut om ytterligare två år tänker jag då?! Det finns ingen hejd på oss nånstans, haha. Att jag dessutom har varit på smällen i nästan halva (!!!) vårt förhållande är ju också en rätt crazy tanke.

Nu ska jag hoppa in i duschen och sen bums i säng, så att man orkar natten! PUSS.

artonde mars.




Han. Han känner mig. Till och med postit-lappen på dörren skvallrar om det.  "Glöm inte matlådan, jag älskar dig". Den förbannade matlådan som jag dag in och dag ut alltid lyckas glömma bort, oavsett om jag har all tid i världen eller inte. Eller att han innan vi ens har kommit innanför dörren, har räknat ut hur många lampor jag har glömt att släcka på morgonen. Han säger aldrig "vad var det jag sa" trots att det oftast blev exakt som han sa, som när jag envist skulle äta musslor trots att vi båda visste att jag antagligen skulle bli matförgiftad. Eller som när jag sliter loss handtaget på kylen, för att kylen varit öppnad för två sekunder sen. Han vet att jag alltid vill ha något från affären, trots att jag tackar nej, så därför köper han något litet ändå.

Han. Han förstår mig. Han förstår när ord är överflödiga och jag bara behöver en varm famn att försvinna in i, men också när han behöver locka fram ett svar ur mig. Hur många "säg nu vad det är" det än krävs, han slutar inte. Eller att hur dumma saker jag än kläcker ur mig ibland, så förstår han att det aldrig skulle falla mig in att lämna hans sida. Han förstår att misstag inte behöver innebära slutet, att så länge man älskar varandra så löser sig det mesta. Eller att jag nog aldrig kommer lära mig att kompromissa om mat, någonsin. Han förstår skillnaden på gravidhormoner och mina riktiga känslor, vad som är jag och vad som inte är.

Han. Han vänder upp och ner på allting. För fem år sedan fantiserade jag om någon perfekt kärlekshistoria där killen i fråga alltid skulle säga precis det man ville höra, man skulle vara nykära i 15 år och aldrig bråka om något så litet som disken. Jag blev besviken när jag insåg att verkligheten inte såg ut sådär. Drömbilden krossades och förhållanden likaså. Inget levde liksom upp till det jag hade förväntat mig. Tills jag träffade han. Då förstod jag, att min fantasi om hur ett förhållande skulle vara var helt jävla orrelevant. Allt handlade ju om vem jag delade det med. Och när man väl har funnit rätt, då spelar det ingen roll att man bråkar om disken, att man säger fel saker eller att nyförälskelsen sakta försvinner med vardagen. Men mer perfekt än så kan det inte bli, så länge jag får dela allt med dig.

femte mars.

Ramlade in på Hannapee's blogg, och ett sådant där klockrent måste-bara-kopiera inlägg. Ett inlägg som verkligen beskriver allt det jag känner för min egna kärlek. Min allra mest älskade Daniel. Han som jag ibland avskyr, men som jag ständigt-alltid-oavsett älskar. Ibland finner man liksom inte orden själv, tur att någon annan gör det så jäkla bra istället då. Här är några utvalda delar som liksom träffar helt hundra på det jag själv känner för min bättre hälft:

"Idag vet vi mer. Lite i alla fall. Vi vet att saker inte är svartvita, att känslor kommer och går, att det är lätt att tappa bort varandra bland jobb och andra saker. Att det här med tvåsamhet inte alltid är självklart och tål att funderas på. Det har hänt mycket det här tionde året. Jag skulle kunna skriva en jävla novell om hur viktigt det är att försöka vara förstående och respektfulla mot varandra för att få det att hålla. Om hur lite tid vi haft, livskriser och hur svajigt det varit emellanåt. Om ledsamheten och tyngden i bröstet över att det kanske kommer ta slut. Men det är ju egentligen rätt enkelt även om vi så ofta krånglar till det. I slutändan vill jag vara med dig, och du med mig. Allt annat får fan vara som det är.

Du är beskyddande men aldrig någonsin kontrollerande. Till och med när jag är direkt elak mot dig så förstår du mig och tröstar mig fast det ibland borde vara tvärtom. Du får mig alltid att känna mig fri och självständig, ska jag göra något som känns läskigt är du den som pushar på och får mig att våga. Du är bjussig och generös, när jag ska swisha dig för saker så underdriver du alltid priset, det vet jag ju, fast jag tror att jag aldrig sagt det till dig? Ditt hår luktar ständigt gott och när du är nyduschad finns det inget ställe på dig jag inte vill pussa.

Ditt skratt är ofta tyst och låter mer som inåtandningar, men ibland, när något är riktigt jävla roligt, så brister du ut i ett gapskratt som jag i princip skulle kunna ha som ringsignal för att jag mår så bra av det. Du har fler intressen under en vecka än vissa har under en hel livstid och kan så pass mycket att folk ibland ringer till dig istället för att googla. Sällan behöver jag tvivla på vem jag är, för det är så lätt att veta att jag i alla fall gjort något bra som fått vara med dig det senaste decenniet.

Jag vet ju att du vet, men tänker att det kan vara en fin grej att skriva det i text så att alla andra också vet: att leva tillsammans med dig är så jävla roligt!"

elfte februari.



Häromdagen firade vi femton månader ihop, känns sjukt att det inte är längre än så - känns som flera år sedan, lite som att det alltid har
varit vi. Under dessa månader har vi hunnit uppleva mer än vad vissa människor gör under en hel livstid, och det känns så himla bra. Det
finns ingen jag hellre rusar fram i 120 med, än med dig. Vart jag mig i världen vänder hamnar jag i slutändan alltid i dina armar, där jag hör
hemma.

tjugoåttonde januari.

Idag är en mindre bra dag, trots att den började helmysigt med frukost på sängen och allt (danneman fyller 23, woho!). Det hindrade dock varken illamående eller huvudvärk att slå till på bussen till jobbet, så dagen hittills har varit en evig kamp att behålla frukosten och att inte kräkas vilt över hela skrivbordet, samt fundera ut en bra plan på hur man kissar 20 gånger om dagen UTAN att ens kollegor tror att man har urinvägsinfektion eller tarmproblem (???)

Tanken slog mig att:

This is my life now

Iallafall i ytterligare ett halvår.

Men nu är det inte långt kvar av dagen, och kvällen som väntar kommer bli väldigt mysig. Har slagit på stort och ska för första gången ge mig på att laga trerätters (!!!) till min f.d KOCK till sambo. Allt för att impa på grabben, hehe (såhär 1,5 år senare, undra om han kommer tycka om mig nu).

tjugoandra september.

Så många kvällar man spenderat i en obehagligt stillsam lägenhet, och det tomrum du lämnat efter dig. Jag vänjer mig nog aldrig vid ensamheten. Den som kommer krypandes längs ryggraden, när oöppnad post ligger kvar på dörrmattan och alla lampor är släckta. Den som visar sitt fula ansikte, varje gång man kryper närmare mitten av en 180säng, för att inse att den vänstra sidan fortfarande står kall och orörd. Din svaga parfymdoft på våra sängkläder, gör mig ständigt påmind om saknaden efter mänsklig värme. Den som lurar mig att du är nära, men aldrig så nära att jag kan röra dig. Man lever för dagen, för stunden, för varje gnutta minut man lyckas fånga ihop.  "Men då tar ni ju aldrig varandra för givet" säger dem. Dem som har det precis tvärtom. Åh, som jag avundas alla som får ta någon förgivet. Att se det som en självklarhet att man dricker morgonkaffet ihop, lagar kvällskäket tillsammans, gör något roligt på helgerna och somnar tätt intill, varje kväll. Ni anar nog inte hur bra ni har det. Hade gärna drivits till vansinne av någon annans närvaro, än att bli galen av all denna tystnad.

Så många kvällar, och jag vänjer mig aldrig.

tionde september.



För tio månader sedan var det november och kylig höst på ingång, och jag gick mest runt i solskenet du spred omkring dig. Vi buskörde på parkeringar och höll handen inför dina vänner. Jag satt uppe om nätterna, trots att jag skulle upp vid fem, bara för att få umgås i någon timme eller två. Du var spännande, främmande och alldeles jäkla speciell. Plötsligt var den vänstra sidan av sängen bara din. Vi hörde liksom inte hemma någon annanstans än hos varandra. Det bara var så. Jag frågade chans över en flaska vin, och det kändes nästan löjligt, för vi satt ju redan ihop. Det bara var så.

artonde juni.

00:37. Månskenet färdas genom sovrumsfönstret och träffar dina vilande ögonlock. Jag smeker dig över kinden,
du svarar med några tunga andetag.

- "Om du bara visste hur värdefull du är" konstaterar jag högt för mig själv, och stryker bort lite hår från din panna.
Släpper dig inte ur mitt synfält.

- "Va?", din sömndruckna blick letar sig fram i mörkret och möter min i några få sekunder, innan du somnar om igen.
Det får vänta tills imorgon, tänker jag.

00:51 och jag hör dig viska:
- "Du är värdefull, jättevärdefull"

femtonde juni.



Ramlade runt i staden halva natten med kärleken själv, och fortsatte även kalaset hemma. Mår som förtjänat idag (tequila är aldrig en bra idé), men det hindrade oss inte från att släpa fötterna  downtown för lite gott bakiskäk. Nu har jag parkerat arslet i soffan, laddat upp frysen med glass och med ett antal Sex and the City-avsnitt väntar. Har liksom redan ansträngt mig nog för dagen och lär ta det jäkligt passivt dygnets resterande timmar. Helt okej söndag.